Av någon outgrundlig – eller snarare ogrundad – anledning tror många svenskar att allting blir skitigare så fort man kommer söder om Skåne. Det är inte sant. Jag har av och till åkt tåg i Europa ända sedan interrailens guldålder på sjuttiotalet. Man ska komma bra långt bort för att tågtoaletterna i Europa ska ner i samma snuskighetsgrad som SJ:s. Och detta gäller fortfarande.

Jag sitter här i uterummet med svampkniven och borsten i högsta hugg och tänker på fabror Erik ute vid stugan. Jag tänker på hans förtvivlan när han kom tillbaka efter en fisketur ut till Ormskären och hade fångat tidernas största, dvs längsta och fetaste jädrans ål!

Denna sommar har varit en enda lång återförening med mitt gamla Värmland, landskapet jag lämnade för tjugo år sedan och nu är på väg tillbaka till. Vi har kajkat runt med vår Laika i merparten av de sexton kommunerna och mitt sammantagna intryck är: ”Jaa, ta mig fan, precis så här trevligt ÄR Värmland! Eller egentligen värmlänningarna.”

Salig Kasper ville alltid vara nära oss andra i familjen och gjorde därför inga invändningar mot att åka husbil. Han hoppade in och följde med, inget konstigt med det. Flisa, däremot, brukade springa till skogs när vi packade husbilen.

Visst kan man vara hemmablind, det kan man. När det gäller Volvo består hemmablindheten mest av att vi åtminstone fram till 740-serien tyckte att bilen var lite småtöntig. ”Villa, volvo och vovve”, ni vet. Inte alltför äventyrligt.

Kommer ni ihåg den amerikanske filosofen Rollo Mays film om Sverige? Den där statsministern Ingvar Carlsson får frågan om vad som gör honom verkligt lycklig. Och svarar: ”Att hitta ett riktigt bra kantarellställe.”

”Hej Klara, hur mår du, jag mår bra. Jag har slutat löpa nu och känner mig inte längre så… rastlös. Du kommer att förstå vad jag menar när du blir äldre. Men det var bra att jag fick lära dig några sexiga tricks redan nu, så att du är förberedd.

När vi i höstas gjorde vinskördereportage hos familjen Sipp i Alsace, Frankrike, blev vi inbjudna till dagens personallunch. Slaktarn hade fått slut på kött dagen innan, så madame urskuldade sig för den enkla måltiden.

Jag nämner inga namn, men det finns en grottmänniska i vår familj. En relik från den tiden då en liter bensin kostade en krona och ett priskrig om tioöringar spelade stor roll.

”Blogga varje dag så får ni fler besök på Nomadliv”, låter det ofta. Nänä, aldrig! Säger jag fortfarande.

Många protester fick jag höra när jag deklarade att jag funderade på att köpa en läsplatta. Typ: ”De är inte färdiga än.” ”Det är ett virrvarr av standarder.” ”Det blir bara dyrare att köpa böcker digitalt än i pappersform.” ”Du kan lika gärna läsa böckerna i din mobil.” Och så vidare.

Vi har blivit av med ett utvecklingsprojekt om husbilsturism som vi har lagt ner massor av idérikedom och arbetstid på, hittills obetald. Vi kom med idén och en ungefärlig plan för genomförandet, men fick hjälp med att forma en ansökan om förstudie. På vägen lyckades de som skulle hjälpa oss se till att nittio procent av 220.000-kronorsuppdraget las ut på en annan konsult. Häpp.

Sitter i husbilen på parkeringen vid Konsum och ICA i Grebbestad. Det är första maj, solen har gått ner och mörkret har lägrat sig. Raggarbilarna kommer och drar en repa ibland med musiken på högsta decibel. Ett gäng aningen överförfriskade grabbar skrålar sig fram över torget. Det är lördag, det är fest. Det är okej. Det är liv. Mer liv än i Skållerud i Dalsland, jag lovar. Och det är mysigt så länge det inte blir värre.

För länge i världen sen var TT-linjen det självklara valet ut i Europa. Ni vet: ”Jag tog färjan till Travemünde…”

Egentligen, innerst inne, är jag en trädkramare. Jag kan hålla långa brandtal till försvar för ett enda enstaka träd, och när pappa fick för sig att ta ner den tusenåriga tallen (nåja, men hög och ståtlig är den) ute vid vår förra sommarstuga bara för att han var sur på alla kottar den alstrade, så hotade jag med att inte komma till hans begravning om han gjorde verklighet av den illvilliga planen.

Jag har alltid haft en speciell relation till tisdagar. I skolan var schemat alltid som värst på tisdagar och torsdagar, men medan det hörs redan på namnet att torsdagar är mörka, långa och tråkiga, så är ordet tisdag det ljusaste i hela veckan. Nästan bländande ljusgult, faktiskt.

IDAG, kära vänner, började årets campingliv! Eller rättare sagt campingplatslivet. Vi har visserligen varit ute med husbilen i över en vecka redan, plus att vi hann med en snabbis till Värmdö precis före påsk, men det är först nu, med tjugo plusgrader utanför dörren, vi kan sjunka in i den där sköna camping-letargin.

Jag körde ju ihjäl ett rådjur i höstas och lämnade två tonåriga kid föräldralösa vid vägkanten mellan Grums och Säffle. I eftermiddags var jag övertygad om att rådjurens hämnd hade kommit.

Hade en lousy natt i går. Blev liggande i soffan och tittade på curling. Det är inte så perverst som det låter, jag kommer från Karlstad som har traditioner i sporten. Till exempel så gjorde Kattis Hultling, numera kommentator i SVT, goda resultat i curling under sina år i Karlstad.

Detta är verkligen en speciell vinter. I mitt drygt sextioåriga liv har jag inte varit med om maken. Först fyra dygns konstant elavbrott i julas. Sedan snö i såna mängder att… ja du vet ju. Det är samma sak i hela landet.

Nu ska vi inte bara gnälla på snön. För nu är det vinter-OS och vi har härliga nätter framför teven när Johan Olsson och Marcus Hellner, för att inte tala om Anna Haag, ger oss upplevelser för livet.

Den här vintern kommer vi nog alla att minnas. För min del så handlar den om snö så klart. Otroliga mängder snö! Och en kropp som inte är trettio längre. Inte ens femtio! Men orkar skotta och skotta och skotta. Än så länge i alla fall.

Jag betraktar systersonens jeans vars gren hänger i knävecken och blottar halva kalsongrumpan och halva gossens rumpa också för den delen. Eller gossen… Vi talar om en man på tjugosex år.

Man har ju fått intrycket att Dubai ligger och flämtar i dödsryckningar och att inte ens de lusfattigaste pakistanska gästarbetarna tycker det är mödan värt att stanna i emiratet. Det talas om tretusen bilar som skulle stå vid flygplatsen med nycklarna i låset, övergivna av affärsmän som flytt i panik.

Idag har jag gett vika för trycket, gått med strömmen i stället för mot, gjort mig lättillgänglig. På nätet i alla fall. Jag har gått med i Facebook. Lotta, en kompis, övertalade mig med argumentet om att jag där kan få ännu fler att upptäcka nomadliv.se.

Vi bor i ett Mash-land. Nej, inte marskland, utan just Mash-land. Det första vi hör om morgnarna är helikopterns smattrande ovanför grantopparna. Det är Vattenfall som prövar en ny teknik för att få bort de tjocka isbeläggningarna runt elledningarna. Man släpper ner en pendlande stång från helikoptern och slår bort isen.

Jag hör inte till julfantasterna. Blir lite nipprig när traditioner övergår till tvång. Har därför flytt fältet rätt ofta. En gång fick jag en lysande idé.

Att tycka synd om är ett starkt uttryck för förakt, har jag lärt mig någon gång. Och visst kan det vara så. Men nu har jag läst ”Al-Quaida och vägen till 11 september” av Pulitzerprisvinnaren Lawrence Wright och tycker på fullt allvar synd om talibanerna i Afghanistan.

Så har hon kommit iväg då, på sin drömresa med husbil. Vår kompis Gunilla. Som har skrivit tre reportage här på nomadliv om sina första erfarenheter av husbilslivet.

Det är orättvist att säga ”andedräkt som en elefant” och med det mena en vidrig utdunstning. Elefanter luktar inte alls särskilt illa. Fråga mig, jag har just blivit avslätad av en.

Det finns dagar då heltäckande niqab framstår som en lysande idé, för att inte säga den enda lösningen på ett morgonmosigt ansikte med sömnränder som inte vill försvinna före lunch ens med en kall avrivning.

Morgnarna nu i november är inte roliga. Jag har ett huvud som tycks bära på ett konstant lågtryck beläget precis ovanför ögonen, upp över pannan och till ungefär mitt på skulten. Nej, jag skojar inte. Detta har pågått varje november under många, många år och det lättar inte förrän en bit in i december.

Jag har ett virus. Ett envetet ett. Det började med att min gamla vanliga visdomstand i nedre högra hörnet gav livstecken ifrån sig. Ömmande livstecken. Det är jag lite van vid, så jag gurglade och penslade och sände en ängslig tanke till min almanacka som innehåller en operationstid. Nån gång. Längre fram i tiden.

Jag har ingen tur med djur den här veckan. I måndags såg jag en huggorm igen. Måste vara den femte i år och vid det här laget var jag verkligen övertygad om att de hade gått i ide.

När Bobo och jag flyttade från Stockholm efter att ha bott där i åtta år och folk frågade varför vi drog vidare var åtminstone mitt vanligaste svar: ”Stockholmarna har ingen humor. Det går inte att leva bland människor som inte har humor.”

Det har varit lite turbulent det senaste året, om någon hade missat det. Det har inte vi. Våra resemönster har förändrats radikalt. Från att ha haft nästan lika många nätter på resa som hemma, och merparten av dem bortom Europa, är vi mycket mer hemmaförankrade nu och när vi reser är det mest husbil och Europa.

Nu fattar jag inte. Programmet Agenda ägnar denna söndagskväll en lång stund åt att klaga över att samtliga idiotprogram på teve leds av män. Vi talar om fredags- och lördagskvällarnas debila nöjessatsningar, som Idol, Doobidoo, Här är ditt liv, Så ska det låta och så vidare.

Svininfluensa och mässor har sin laddning. På Elmiamässan nyligen bytte de luft mycket oftare än annars i lokalerna och det stod sprayflaskor med handsprit över högt och lågt. Mässhallarna i Sverige har inför det annalkande hotet om en ny influensa tillhållits att undvika bufféer, särskilt om deltagarna i mässan kommer från många olika håll i världen. Och så vidare.

I dag är det kul att leva. Först hittade vi varsin korg full med kantareller trots att vi finkammade vår hemmaskog tillsammans med fyra vänner i söndags och alla betedde sig som fullfjädrade tryffelsvin. Det var fullständigt tomt i skogen när vi gick hem.

Man är väl lättstött. Och halsstarrig och hystofeministisk. Man borde kanske inte ens vara ute bland folk vissa dagar. Men så här var det: Vi körde in i Trouville i franska Normandie och hittade en tajt parkeringslucka på en ställplats. Med sedvanlig assistens från mig gjorde Bobo en sagolikt vacker fickparkering och slickade buxbomshäcken med husbilens högersida och akter.

Vi har börjat tillämpa en alldeles ny diet, den så kallade PK-metoden. Eller ja, det kanske inte precis är någon metod, snarare en mathållning vi liksom har slunkit in på av yttre omständigheter.

Kära vänner på Facebook. Det var inte riktigt meningen att jag skulle vara på Facebook. Det var som vanligt en väninna jag har, som är en utpräglad ”early adopter” som lurade in mig i alltihop. Hon lärde mig också för längesen var ”blog” var och fick mig förstås att lägga upp en sida på blogspot inom loppet av en halvpackad kväll framför datorn.

Inte för att man vill verka nyfiken. Men det är man ju. I alla fall jag. Hela min yrkesgärning går faktiskt ut på att jag är nyfiken, så jag får. Mitt motto är: ”Den som fluktar skola finna.” Häng med här:

Slavenka Draculic är den som dyker upp i mitt huvud när jag klockan halv fyra på morgonen fortfarande inte har fått en blund i ögonen för att de satans idioterna på campingen har hyrt ut sin restaurang till ett bröllop som tänker hålla på hela natten. Till levande musik. Hundra meter från oss campare.

Nu är vår söte lille Kattfan avlevererad till veterinären och, får vi förmoda, vidarebefordrad till Stjärnkatten. Vi har lite ont i magen, men tröstar oss med att vi gav honom ett underbart sista dygn i livet. Och en smärtfri och ångestbefriad sista resa.

Jaha. Här sitter vi och glor på en kattunge som rimligen borde ha hädanfarit till Stjärnkatten för längesen. Det har vi gjort precis hela dagen. Och det var inte alls meningen.

Ni minns ju Victor Vasarely? Han med den fantastiska OP-konsten i härliga vridningar och färger som gör en yr i huvudet. Vasarely var väl mest verksam i Frankrike, men var ungerskfödd och har därför fått ett museum i Budapest. På ett sympatiskt ställe för oss campare, nämligen precis vid norra änden av Margit-ön, bara fyra pendelstationer från den mest frekventerade campingplatsen i stan, Romaifördöi.

Flera gånger vaknade jag av ljudet av regn mot husbilstaket. Låt det regna, tänkte jag belåtet. Det spelar ingen roll, vi ska ju ligga stilla ett par dagar och skriva och fixa med bilder. Varmt och skönt har vi det. Och torrt.

Jag är på resande fot. Har så varit i tre veckor nu ungefär. Det känns. I fötterna. Så jag förstår innebörden av uttrycket ”resande fot” mycket väl. Undrar just hur många kilometer vi går varje dag. Fler än när vi är hemma och traskar i skogen med hundarna en timme om dagen, det är då helt säkert. Och nu går vi på asfalt och kullersten. Det är hårt, det är det.

Vi befinner oss på campingen Slenis i litauiska Trakai och Bobo är upprörd. Det har just anlänt en turistbuss full av passagerare och nu strömmar hela skocken ner över campingplatsen.