PORTUGAL

KOLLA Portugal i våra hjärtan är natursköna stränder nedanför bråddjupa stup, det är ljungdoft, hundpromenader och gott portvin. Här är gott att vara.

Portugal xxxxxxxxxxxxxxxx

Fiket_W.jpg

Vad ska det stå här?

Inte hade vi minsta tanke på att ägna nästan en hel vecka åt Bremen, men så fick det bli. Och vad trevligt vi hade!

Prunkande grönska, ett rikt båtliv, charmig loppiskommers och ett rejält påskfestande med fotbollsröj gjorde det ofrivilliga långstoppet till en enda lång fest.

Man brukar säga att den som kör vilse får se

mycket. Det uttrycket har vi gjort om till ”Den som

ofta har krångel med husbilen får lära känna

många nya ställen – på djupet.”

Det som skulle bli en färgsprakande vårresa till

tulpanprakten i holländska Keukenhof blev ett sex

dagar långt stopp i tyska Bremen. Givetvis hade det just blivit skärtorsdags kväll när ett hjullager inte längre orkade. Fyra röda dagar, en dag för reservdelsleverans och en dag på verkstad.

Nu gnäller vi inte för det. En påsk i Bremen visade sig vara hur trevligt som helst. Redan ställplatsen på Kuhhirtenweg var en fullträff. Här landade vi mitt uppe i Bremenbornas verkliga trädgård. Området, som utgör en ö i Weser, har säkert ett tusental små välskötta koloniträdgårdar med tillhörande hus som sträcker sig över en skala från svulstig lyx till rent förfall.

Det är någonting med små hus, det är väl det att de påminner om husbilar.

”Nänä, tänk inte ens tanken”, varnade Bobo varje gång jag antydde att en sån där pytteliten stuga med en sån där pytteliten trädgård skulle man väl ändå orka med…?

”Jag tänker aldrig överge min filosofi”, slog hon fast. ”Och för att påminna dig så lyder den: Tycker vi att gräset börjar bli för högt – så flyttar vi på oss. Basta!”

Långhelgen i Bremen lärde oss också att det går utmärkt att snylta på andras växtprakt och hårda trädgårdsarbete. Det är bara att låta ögonen ta in allt det vackra och näsan sniffa på alla sköna dofter och sedan kravla in i husbilen och sucka av lättnad över allt man slipper jobba med.

När vi tröttnade på spenaten tog vi cyklarna in till stan. Och blev glatt överraskade över den sjudande aktivitet som mötte oss. En långhelg i Tyskland kan vara mördande tråkig med tvärstängda butiker och tomma torg, men här var det tvärtom.

En av förklaringarna är att Bremen är en destination för lågprisflyg, så med fyra lediga dagar var det mängder av turister från olika håll i Europa som hade flugit in för att äta av säsongens sparris och dricka högklassig öl. Och bara drälla runt på gator och torg och titta på de söta husen från 1400-1500-talen i den gamla stadsdelen Schnoor och pipa förtjust över den galna butiken i samma kvarter som firar jul året om.

Själva stritan går längs med Wesers kaj. Här pågick under hela påsken en livlig loppmarknad som drog till sig den sedvanliga blandningen av halvsnobbiga bohemer som säljer Kulturella Föremål, klocknördar, vinylentusiaster, second handproffs och helt enkelt lusfattiga människor som försöker få ut några spänn för det sista de säljer ut av sitt bohag.

Fynd – eller inte – diskuteras över en öl och en grillbricka med kartoffelnsalat.

Längre västerut glesnar gatukommersen, och restauranger och uteserveringar tar vid. Luften är iskall denna påsk, men solen brännvarm, så det är huggsexa om alla platser som har lä och sol.

Med list och bara en aning brutalitet lyckas vi ordna ett bord till oss och Cheeta på Paulaner vars mikrobryggda öl vi druckit på många ställen i världen och varför inte här på hemmaplan i Tyskland?

Vi kör helt på sparrisspåret och blir inte besvikna. Vi tycker att vi börjar bli riktigt bra på att hitta bra mat i Tyskland. Är det sparrisfestival är det ett givet kort. Därefter kommer sommarkantarellerna, pfifferling, och där är tyskarna mycket mer påhittiga än oss svenskar på att variera konfekten.

Och är vi uppemot Östersjökusten får vi alltid enkla men välgjorda rätter på torsk för inga pengar alls jämfört med hemma. Skulle ingenting av detta vara tillgängligt kan man alltid falla tillbaka på en wienerschnitzel. Dock får det vara illa med hungern innan vi sjunker till currywurststadiet, där går gränsen.

Ett sms plingar till och krönikör Karin undrar var vi är. Det visar sig att hon och Lovis bara är en halv dag bort, så nu kommer vi att få kvällsbesök! Karin och Lovis är på roadtrip genom Europa i personbil och vi bestämmer raskt att de kan sova på vår husbilssoffa.

Det blir en skön kväll med mycket prat, en del kartgoogling, utbyte av restips och inte mer vin än att Karin orkar köra långt nästa dag, men nog mycket för att vi ska klara att kampera avspänt tillsammans. Tre vuxna människor, en papipoo och en golden retriever, inga problem!

Lovis vaknar med extatisk glädje nästa morgon och far runt i hela bilen för att väcka oss andra till denna underbara dag i livet. Därefter gör Cheeta och hon gemensam sak med en kanin under morgonens kisspromenad. ”Sedär, bortjagad och kommer aldrig mer igen!” (Och det, unga damer, var sista gången ni fick gå okopplade i den lövdungen…)

När Karin och Lovis är avvinkade dras vi in mot stan igen och nu är det ännu mer drag under galoscherna, för nu stundar match med Werder Bremen. Ni vet hur det ser ut och låter. Sirentutor brölar, män i olika stadier av berusning brölar, det viftas med randiga halsdukar, hattar och flaggor och stämningen är helt enkelt skyhög.

I flodstaden Bremen kryddas dessutom jippot av att publiken kan ta sig till arenan i båtar som far i rena skytteltrafiken, fyllda med hejaramsande passagerare som höjer temperaturen ytterligare.

Vi hör oss lite försiktig för om huliganrisken, för stadion ligger inte långt från ställplatsen och vi vill inte hamna i något bråk om Werder Bremen förlorar, men alla vi frågar försäkrar oss om att alla hemmamatcher skapar starka känslor, men inte bråk. Och det visar sig vara alldeles sant.

Framemot tisdag börjar vi trots allt tycka att vi har sett vad vi behöver av Bremen och är glada över att få komma iväg till en Fiatverkstad. Och genast faller vi i trans över tysk skicklighet och effektivitet. På nolltid är bilen kollad, hjullagerproblemet fastställt och reservdelar beställda.

Dessutom görs elektroniska uppdateringar av motorn som vår ordinarie verkstad helt har struntat i att utföra.

”Ni kan stå kvar här över natten”, erbjuder verkstaden gentilt, men vi tar risken och haltar sakta tillbaka till vår ställplats. Nästa förmiddag repareras bilen och vi kan åka iväg på hjul som rullar finfint.

Och Keukenhof har vi kvar till en annan gång.