Öarna Île d’Oléron och Noirmoutier vid franska atlantkusten blev två härliga stopp på vår väg mot Normandie och Nomadlivs nästa guidade husbilstur.
Detta trots att en i bilen lider av svår ö-fobi.
Bobo, som började köra bil som typ femtonåring har väldigt svårt för öar; hon känner sig fångad och isolerad när hon inte kan ta bilen därifrån när hon vill. Så pass att hon klagade när vi var i Australien. Det är ändå en rätt stor ö.
Men den här gången stod jag på mig.
”Jag ska träffa Nathalia, min axel-mot-axel-mönstrare på Götheborg of Sweden, inget snack om saken!”
Nathalia och jag seglade tillsammans från Barcelona till Sète på den svenska fullriggaren Götheborg i påskas och axelgrejen betyder att vi stod intill varandra när det var ”monster” inför midskeppsvaktens arbetspass. Den som saknade sin axelkompis fick gå och hämta henne. Nathalia och jag har därmed under en veckas tid stått och lutat oss mot varandra klockan fyra på morgnarna, rävögda och med oborstade tänder.
Vi har också delat erfarenheten att sova i en hängmatta i en skans under däck ihop med tjugo andra personer, varav en del var episka snarkare. Och några hade lite risig mage.
Klart att jag skulle träffa Nathalia när vi ändå skulle resa från Sète till Normandie!
Det var med viss lättnad vi lämnade Sète, där det denna sommar år 2023 har pendlat mellan 29 och 35 grader (”upplevd som 39°”) i tre månader. Norrut, tänkte vi. Så fort som möjligt!
Bara det att Atlantkusten toppade på 41 grader när vi kom dit. Vi brakade genom Bordeaux-trakten i faslig fart, såg skyltar som ”Saint Emilion 2 km”, ”Pomerol 4 km” svischa förbi utan åtgärd, för så länge vi satt i husbilen hade vi det svalt och gott. Vinprovning kändes helt ointressant.
Ett intensivt whatsappande med Nathalia förde oss till Saint-Trojan-les-Bains, den sydligaste fiske- och turistorten på île d’Oléron. Vi kom fram vid femtiden på eftermiddagen och trodde inte för ett ögonblick att vi skulle hitta någonstans att parkera. Men under över alla under, efter en minut upptäckte vi en gatuparkeringsruta på en lugn villagata ett stenkast från den mysiga fiskehamnen som rymmer ett pärlband av caféer och restauranger.
Det var bara att skärma av allt som fanns och snabbt komma ut ur Grållan. Att återvända dit före nattmörkrets avsvalkande effekt var inte att tänka på.
Efter en snabb öl och ett akut fat med ostron i hamnen hittade vi med initierad guidning från Nathalia till restaurang Moment i centrum och fick för första gången på länge fylla gommen med ljuvliga smaker från de asiatiska köken. Mycket vegetariskt på matsedeln dessutom!
Dock värnade åtminstone jag om det lokala och inledde måltiden med ett glas Pineau de Charentes, ett sött vin som kan drickas före eller efter maten. Eller till desserten.
Eller till osten. Ett vin av typen ”hvergang” med andra ord.
Efter middagen sammanstrålade vi med Nathalia och några av hennes vänner på Café Cactus, också ett härligt ställe som kan rekommenderas för ett glas och lite enklare mat framåt sena kvällen.
Fotografering ihop förstås, och bilder skickade till Midship Watch’s WhatsApp-grupp. Massa hjärtan till svar. Det finns ändå någon väldigt direkt och enkelt med vår nutida kommunikation; det är inte svårt att fortsätta hålla kontakt efter ett uppbrott.
Flera runt vårt cafébord denna kväll var urinvånare på île d’Oléron och jag riktigt kände hur Bobos förundran växte. För den som knappt orkar besöka en ö är det ju helt ofattbart hur en kan bo där i ett helt liv!
Nå, nu var de här människorna hur utåtriktade och allmänbildade som helst, de pratade till och med felfri engelska, men när vi nämnde att vi kanske skulle fortsätt till île de Ré nästa dag såg vi hur blickar hastigt utbyttes.
”Är det ingen bra idé”, undrade jag.
”Nja, det är ju där de rika från La Rochelle och övriga inlandet har sina flotta semesterhus, så det är ju inte som här”, sa Guillome, i tredje generationen Île d’Oléron-bo.
”Då skulle vi hellre rekommendera Noirmoutier, det är mer sympatiskt. Vanligt folk, många som cyklar, inga uppnästa typer.”
Så dit åkte vi nästa dag efter att först ha klarat av den absoluta temperaturtoppen genom att bada på Plage de Gatseau nära Saint-Trojan-les- Bains – en naturskön strand där det är egen picknick som gäller.
För andra gången under samma resa utnyttjade vi vårt premiumabonnemang på Camping Car Park och bokade in oss på deras jätteställplats i Noirmoutier-en-l’Île några timmar före ankomst. Med gratisappen går det att boka ett par dagar i förväg, men för några hundringar per år kan vi följa bokningsläget samma dag och klippa till när vi vet att vi kommer att komma fram några timmar senare.
Ön Noirmoutier är bara fem mil lång och så smal att man nästan ser havet på båda sidor om huvudvägen, men det är ändå Frankrikes femte största ö efter Korsika, Île d’Oléron, Îl de Ré och Belle Île.
Precis som på de andra öarna ligger campingarna tätt här, och numera finns även flera ställplatser. Den vi stod på, i huvudorten, tar in 142 bilar och den var nästan full för det mesta under de augustidagar vi stod där.
Det kan vi förstå, för den ligger på fem minuters promenad från Noirmoutier-en-Îles centrum och det är en by som är riktigt charmig. Runt turistattraktionen slottet ligger den ena mysiga krogen efter den andra, och när magen är full är det bara att släpa sig ner till hamnen och släcka efter med en kaffe och calvados och titta på de söta fiskebåtarna.
På fredagen är det marknad, och vilken marknad! I saluhallen trängs färdigrätter som är perfekta att ta med till husbilen och jätteräkor, pilgrimsmusslor och bläckfisk som har fiskats eller odlats några sjömil bort. Ute på torget hittar vi utöver de sedvanliga marknadsprodukterna från Kina bland annat ett digert stånd med begagnade Levis 501:or och fiskarbussaronger som är lagom intvättade.
Cyklar var det ja. De här öarna är platta som Skåne, så de franska lycrafantomerna lyser med sin frånvaro, däremot verkar det som om varenda turist utom vi tar sig fram på cykel. På huvudstråket Quai Jean Bart står nog femhundra cyklar fastlåsta i lyktstolpar och järnstaket när det är lunchdags mellan tolv och två.
Ett tämligen självklart val av mat här är crêpes och det som havet erbjuder. Pannkakorna är ett bra budgetalternativ, annars går det ju alltid att boka in sig på trestjärniga Michelin-krogen La Marine längst ut på udden ett halvår eller så i förväg. ”Från 100€ och uppåt” …
Stränder har vi gott om där vi bor, så det är normalt inte det första vi söker upp, men nu hade vi kommit ner i otroligt sköna 24 grader och längtade efter en rejäl promenad. Den gick till Plage les Dames. Vi noterade att skillnaden mellan Medelhavet och Atlanten verkligen är stor. Ljuset är helt annorlunda, mer krispigt nordiskt häruppe, och tidvattnet gör att det finns långa bryggor att bada och fiska ifrån.
Som så många gånger förr konstaterade vi att Frankrike är så mångskiftande att en långresa här känns som att åka runt i flera länder.
Hur det gick med Bobo och hennes ö-fobi?
”Nja, det är ju broar ut, då är det inte så farligt.”
Nu blir man ju sugen på Frankrike också! Men vi börjar i Marocko 🥳