Det finns annan mat än tagine i Marocko – men vad?

Det är lyxigt värre när en rykande nylagad tagine levereras till husbilen.

Ni vet alla dessa ljuvliga rätter som matskribenter som Zeina Mourtada, Camilla Hamid och andra med rötter i Nordafrika frestar med i sina youtubefilmer – och så kommer vi till Marocko och äter tagine sex dagar i veckan …

Vi är färdledare. Ibland måste vi gå upp i ottan för att vara först på plats på nästa camping och detta är en sådan morgon. Rävögda och huttriga ger vi oss iväg från Oualidia på fastande mage. Vi färdas på en RN-väg, så moderna vägkrogar med fransk frukost kan vi glömma. Istället blir det bättre upp:

Vi rullar in i en helt vanlig marockansk by på landsbygden och ser två öppna caféer. Från det ena stiger det en liten pelare av stekos och då vet vi att räddningen är nära.

”Jag vill ha amlou på min”, säger Bobo, plötsligt pigg.

Här steks det msmen på löpande band.

Och så blir det. Jag går in och beställer två msmen med färskost på den ena och nötkrämen amlou på den andra.  Fortsätter in i lokalen och beställer två noussnouss att ta med. När kaffet är klart är det lagom att hämta upp den första beställningen och ta med allt ut till husbilen.

Vad vi nu äter till frukost är vad som serveras i de flesta marockanska kök tidigt om morgonen. Msmen är ett slags matig pannkaka gjord på mjöl och finmalet mannagryn och den måste ätas direkt från stekplattan för att inte bli avsvalnad och stabbig. Liksom vanliga pannkakor kan den fyllas med lite av varje, men just nötkrämen amlou, som är gjord på krossade nötter, den lokala arganoljan och honung, är en höjdare.

Noussnouss betyder hälften-hälften, det vill säga en kaffe latte ungefär. Hade vi suttit ner och ätit en hel ”beldi breakfast”, vilket betyder traditionell frukost, så hade vi även fått in ett stort glas nypressad apelsinjuice, en khobz-brödkaka, smör, en omelett, honung, marmelad, en skivad apelsin med kanel och en croissant. Kostar i allmänhet 30-40 dirham/kronor på ett bättre ställe i till exempel Agadir.

Så ska en redig "beldi breakfast" se ut!

Så ja, frukosten är en av Marockos många tillgångar på matsidan.

Annars är det faktiskt lätt hänt att en fastnar i tagineträsket, dels för att tagine är gott och dels för att det är en maträtt som är som bofinken – den kan se ut nästan hur som helst.

Vår egen favorit är den med nötkött och katrinplommon, men ibland klipper vi till på en med kyckling och citron eller kyckling med oliver. Eller en med kefta, köttbullar.

En helvegetarisk kan kännas lockande ibland, men även om kryddningen ofta är fin så är grönsakerna så långt ifrån al dente en kan komma och det är inte alltid så läckert. Det är likadant med couscous; grönsakerna nästan rinner.

Vegetarisk tagine är ofta sådär. Inte tal om al dente-grönsaker, utan de nästan rinner. Kenth var inte glad ... Men Annika höll humöret uppe vid besöket i oasen Finth.

När vi har varit i landet så länge att vi kan lyfta blicken från taginespåret upptäcker vi många härliga alternativ. Sist var vi bland annat där under fastan, ramadan. Då bryts fastan vid mörkrets inbrott genom att man äter en skål harira-soppa. Den vanligaste har en bas av tomat och örtkryddor och blir matig av kikärtor, men det finns lika många varianter som det finns hushåll och restauranger.

Gratinerade ostron är inte fy skam. Dessa åt vi på en finkrog i ostronbyn Oualidia, en by vi alltid besöker under våra guidade turer.

Pastilla är en knepig rätt. Det är en pirog gjord på fillodeg och fylld med strimlor av kycklingkött, men också sötsaker som sultanarussin och torkad frukt samt någon form av nötter. Den strösslas med florsocker och kanel och uppfattas av naturliga skäl av oss nordbor som en efterrätt, men är en närande och populär gatuköksrätt. God.

En annan ”snabbrätt” (kråksparkar för att det inte alltid går så fort i Marocko) som vi är heltorsk på är berberomelett. Den kan också komma i många olika skepnader, men principen är som följer:

Släng en slatt överbliven tomatsås i stekpannan och krydda med de örter du gillar. Vill du ha den riktigt marockansk kryddar du med ras el hanout. Låt såsen koka ihop så att den blir riktigt mustig. Slå över fyra ägg utan att röra om dem. Salta en aning och lägg ett lock på pannan, låt puttra sakta tills äggen har stannat. Voilá! Snyggt, snabbt och kalasgott.

Men det absolut bästa med det marockanska köket har vi sparat till sist; fisken. Det är möjligt att vattnen runt Nordafrika är lika utfiskade som våra mer nordliga, så jag svär inte på att det är helt korrekt att frossa i det dignade utbudet, men försök bara hejda mig från att peka på fiskdiskens största exemplar av en Saint Pierre, silverglänsande och vacker …

Den här firren hittade vi i saluhallen hemma i Sète, i Agadir är prislappen högst en tredjedel.

Jag ber om att få den filéad, sen är det bara att dra igång grillen på kvällen, pensla skinnsidan och en stund senare äta den vita fisken, både mjäll och fast, rakt av med lite bröd, olivolja, ett par grillade tomater och ett iskallt vitt vin från Meknès-regionen. Hör ni nu också cikadorna och vågornas rytmiska fräsande mot atlantstranden?

Oj hoppsan, det är lätt att fara iväg i matlyriska utläggningar när en sitter och reser tillbaka till fina reseminnen. För att inte tala om att jag borde ha ätit middag för två timmar sedan …

Bästa marockanska snabbmaten: Berberomelett!

Ordlista

Khobz: En brödkaka på vetemjöl som säljs överallt, kostar runt en dirham/sek

Ras el hanout: En blandning av tolv kryddor, den mest marockanska som finns

Saint Pierre-fisk: Jodu, ge mig det svenska namnet på den, så vinner du en trisslott. På engelska kallas den John Dory, om det hjälper? Otroligt god i vilket fall!