Känns till och med Sydeuropa lite kyligt om vintern? Då är nästa möjlighet Marocko.
Vi kollade upp landet åt er förra vintern och fortsätter här att dela med oss av våra pärlor.
Är det någonting som upptar våra sinnen under vår vinterresa genom Marocko så är det torkan. Vi ser gång på gång sjöar på kartan och tänker att vi ska stanna där och picknicka. När vi kommer till den markerade platsen finns där ingen sjö, bara en uttorkad botten. Likadant med de många floder vi tror att vi ska passera.
Hassan är optimistisk
Men Hassan i oasen Fint någon mil söder om Ouarzazate är optimistisk.
”Det är ingen fara, så här brukar det se ut på vintern. Snart kommer vårfloden från Atlasbergen och då kan vi odla igen”, säger han när vi bekymrat tittar på den tunna flodfåran som är oasens själva livsnerv.
Hassan är en utmärkt guide, så vi får veta det mesta om livet i byn och han leder oss till en plats där ett filmteam håller på att rigga upp scenerier till en amerikansk film som vi inte får veta namnet på. Det är inte bara studiorna inne i Ouarzazate, ökenmiljöerna och det fantastiska ljuset som används i filmsammanhang; här är var och varannan invånare engagerad i filmindustrin. En någorlunda omfattande statistroll kan försörja ett hushåll i ett år.
Folkabussar i oasen
”Men vi behöver inte så mycket pengar här i Fint”, säger Hassan.
”Vi är helt självförsörjande på det vi behöver äta här i byn. Och det kräver mycket jobb att hålla odlingarna och byn i skick, så vi har ändå inte tid med någon förströelse som kostar pengar.”
Runt en liten vattenpöl i Fint har ett gäng husbilsåkare av den mer äventyrliga sorten, den med dreadlocks och folkabussar, slagit läger. Vi blir lite avundsjuka, inte på frisyrerna men på det äventyrliga. Fram till nu har vi legat på camping eller stått på stadsparkering, men nu jädrar! Ska vi inte äntligen ta oss ut i öknen på riktigt?
Jo för tusan, nu drar vi!
Vi drar ut till öknen
Fyra körda timmar senare, hela tiden utmed den allt annat än vackra flodbädden till Draa, tämligen uttorkad även den, är vi framme vid kanten av Sahara. Vi har sökt på ”bivouac”, vilket är det franska begreppet för fricamping, och hittat Camp Hassi Samara som ligger några kilometer utanför Mhamid som i sin tur är den allra sista utposten före den rena öknen.
Här har Said och hans kusiner skapat en fullt fungerande ställplats. Ja, alltså inte en hårdgjord yta med markerade rutor och elstolpar, utan efter någon kilometers offroadkörning med tungan rätt i mun tar vi plats i den mjuka sanden under en skuggande palm och då kommer en ung man och lägger en bastmatta framför sidodörren och förankrar den med påsar med sand.
Att gunga loss en bil
Ursäkta en utvikning, men är det något som vi skandinaver kan hantera så är det ökensand. Tänk bara den gången Bobo fick köra upp en taxi som hade grävt ner sig i lössanden utanför körbanan i Wadi Rum-öknen i Jordanien. Bobo rattade fram och tillbaka och jag gungade den gamla mersan ihop med föraren och några tillskyndande unga män tills den var loss.
”Faktiskt enklare än snösörja”, konstaterade Bobo och slog dammet av händerna innan hon överlämnade kärran till den häpne taxichauffören.
Ökencamping under stjärnorna
Från ökencampen i Mhamid kan vi välja mellan att ta en tur på dromedar eller åka fyrhjulsdrivet ute i sanddynerna. Men vi har redan så många mil i ändalykten att vi istället tar en promenad rätt ut i sanden. Cheeta blir överlycklig och gör piruetter och springer upp och ner i den lösa sanden medan vi andra mödosamt pulsar framåt uppåt tills vi hittar en skön plats i solen. Där öppnar vi kaffetermosen och sätter oss att kisa ut mot oändligheten.
Magi runt brasan
På kvällen äter vi middag i det enkla huset tillsammans med de andra husbilsåkarna på campen, ett brittiskt och ett tyskt par, och därefter samlas vi runt brasan som Said har tänt under den stjärnklara himlen. I bakgrunden rör sig någon av kusinerna. Det visar sig att han går runt och tänder små lyktor runt våra husbilar.
Vi sitter där under stjärnorna med värmen från brasan i ansiktet och en kall öl i näven, och när de marockanska männen börjar sjunga nomadsånger à cappella är det ren magi.
Efter Sahara väntar Marrakesh
Comments