• Margareta

Fri rörlighet i EU? Nja ...

Vi har skaffat oss en personlig assistent. Det är det bästa vi har gjort på länge. Att flytta in i ett nytt land är ingen lek, ska jag säga. Fri rörlighet inom EU, jojo, det stämmer så länge det handlar om att få vistas fritt i landet hur länge som helst, men allt annat kräver att en ska stånga sig igenom en barriär av hinder.

Fri rörlighet i EU? Nja, om en tar sig igenom fransk byråkrati först ...

Det är skatteverket, det är försäkringskassan, det är banken, försäkringsbolag, bilregistrering, tillstånd till boendeparkering och ladida. Det tar bara aldrig slut på allt som ska fyllas i och alla ”Mina sidor” på nätet som ska skapas och underhållas.

Men nu har vi JP, så nu går allting som smort. Ja, egentligen är han inte alls personlig assistent, han är husbilsförsäljare. Och han har länge försökt sälja en husbil till oss istället för den vi har. Själva insäljningen behövde han visserligen bara ägna några minuter, vi bestämde oss blixtsnabbt för att det var just den trevliga lilla 5,41-an vi ville ha, för rutorna i vår boendeparkering är inte långa.

Bara finansieringen som fattas.

Så nu var det bara att skriva kontrakt. Eller? Jo, kontraktet var inte heller svårt att komma överens om och vi hade hjärtligt kul när vi satt och spånade med JP på en blandning av franska, engelska och google.

Men säg den glädje som varar, för när vi kom till vilka papper JP behövde för att ordna med finansieringen av husbilen tog det tvärstopp. För att få ta ett konsumtionslån i Frankrike måste man ha skattat i landet i minst ett år. Eller man måste i alla fall ha deklarerat och fått sitt första skattebesked. Det har inte vi.

Vi deklarerade första gången i april i år och kommer att få vårt skattebesked i september. Inga böner till skattemyndigheten hjälpte. ”Vi behandlar alla invånare jämbördigt och därför får alla sitt skattebesked samtidigt.” Sympatiskt ändå, annat kan en inte säga. Fast det satte ju oss i skiten.

Stammisar hos lokala skattemyndigheten.

Så efter flera veckor av tjafsande med banken och skattemyndigheten gav vi slutligen upp och meddelade JP att vi får återkomma nästa år, för till hösten lär det inte finnas några plåtisar kvar, de är slut redan nu. I hela Europa.

”Det är egentligen rätt skönt att ha detta ur världen”, konstaterade vi under eftermiddagspromenaden i Sète. ”Nu vet vi, nu agerar vi utifrån det.”

Och så började vi skissa på hur vi kanske skulle klara att vara utan husbil en vinter i Frankrike, och tänk vad pengar vi skulle spara och vad kul det skulle bli att utforska buss, tåg och B&B istället!

När jag av rent misstag kollade min mejl samma kväll fick jag se ett meddelande från JP:

”Nejnej, vi har inte uttömt alla möjligheter än, jag ringer i morgon!”

Vid det här laget hade han alltså hållit just denna husbil åt oss i flera veckor extra och vi tror honom när han säger att han kunde ha sålt den tio gånger om på den tiden. Suget efter plåtisar är enormt och detta är en bra kärra.


Ska detta bli vår nästa husbil?

Jaha, tillbaka in i pappershelvetet, men den här gången åkte vi resolut till JP:s kontor och bänkade oss vid hans dator. Och bit för bit började han skriva in oss i alla system som tidigare har rest sig som en kompakt mur framför oss. Han ordnade ”Mina sidor” hos skatteverket åt oss, han skakade fram en motsvarighet till Bank-ID och han förklarade stegvis och pedagogiskt hur vi ska gå vidare för att inom kort få fram ett preliminärt skattebesked på nätet.

”Och jag har redan kollat med min bästa finansieringspartner att de nöjer sig med det preliminära beskedet, så i samma ögonblick som ni kommer in på Skatteverkets sajt och kan plocka fram den uppgiften är affären klar!”

I skrivande stund är vi inte där än, så vi vet fortfarande inte om vi ska åka Randger eller Karmann Dexter i sommar.

Men tack vare JP är vi äntligen inne i de franska rullorna. Nu behöver han bara beställa tid åt oss för den andra sprutan också, så är vi snart på rull!





277 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla