• Margareta

När vände de på Berlin??

Första dagen gick det väl an. Alla är vi väl lite trevande vid vårt första möte med en ny stad.

Men redan andra dagen blev våra röster allt strävare när vi letade oss fram på gatorna med en papperskarta och en googlenavigator till hjälp.


”Men jag VET ju att vi satte ett kryss vid den där bron där den första övergången genom muren skedde åttionio och jag SVÄR på att det låg norrut. Hur nu det kan gå till, borde vi inte vara på väg österut egentligen?? Ellerrrr??”

Den typen av tonläge alltså.

Till sist fnös vi åt den där övergången och gick och satte oss med en öl istället.



Kanske inte den enklaste kartan att gå efter, men bättre än Aftonbladets i alla fall.

Först på tredje dagen i Berlin begrep vi. Det var då jag upptäckte en försåtlig liten kompassros längst ner i hörnet på kartutskriften från AB Resa. Som låg i öst-västlig riktning. I två och en halv dagar hade vi vänt på Berlin ett kvarts varv och fått det mesta om bakfoten.

Nu kan det avslöjas: Spree går vågrätt genom Berlin, inte lodrätt.


Nå, nu kunde vi i alla fall orientera oss när vi gick till fots. Vilket vi gjorde för det mesta, eftersom vi hade noll koll på transportsystemet. Sträckan från ställplatsen i Spandau in till Hauptbahnhof lärde vi oss direkt och den tog behändiga tio minuter.

Men sen.


En rätt säker adress att börja med.

U-bahn? Regionaltåg? S-bahn? Linje 3, aha, HÄR är det! Nej fan, det var PERRONG nummer tre det. Inte lätt att veta.


"Men är det inte konstigt ändå att inte en enda reseskribent har påpekat att trafiksystemet i den här stan är praktiskt taget obegripligt", muttrade jag.

"Det kan inte vara oss det beror, inte enbart i alla fall. Jag klarade av tunnelbanorna i Tokyo innan det ens fanns latinska bokstäver på skyltarna där och sen dess har vi ju tagit oss fram ledigt i både Sao Paulo och Shanghai och alla möjliga monsterstäder. Men det här lilla jämrarns hålan ..."


Dock. Berlinarna är ofattbart vänliga och hjälpsamma. Vi behövde bara se precis så förvirrade ut som vi var, så kom någon sättande och praktiskt taget ledde oss till rätt trappa och rätt perrong.


Det hjälpte också att åka upp i tevetornet och få lite överblick. Och sparris. Och riesling.

På fjärde dagen började vi fatta galoppen. Det var tur det, för annars hade jag varit tvungen att gå till informationen på Hauptbahnhof en fjärde gång och där gick till och med min gräns för genans.


Jag råkade nämligen stöta på samma kille i luckan alla de tre tidigare gångerna, och varje gång frågade jag efter samma linje.


Sista gången såg han faktiskt lite prövad ut när han med övertydlig artikulation sa "platform five" och uppgivet pekade med tummen över axeln.



66 visningar