top of page
  • Margareta

Och vi bara fortsätter sjabbla oss ...

Uppdaterat: 28 jan.

Nu var tanken med att öka vår närvaro på sociala medier att vi skulle visa vilka himla bra reseledare vi är, så att vi skulle få ihop ett riktigt entusiastiskt och trevligt gäng till vår guidade tur till Marocko nästa vinter.

Men vi gör ju bara bort oss hela tiden, en kunde tro att vi aldrig har varit utanför vår egen dörr förut!


Jaså, behövde vi ett friskhetsintyg åt Cheeta ...? Och hoppsan ett rabiesprov som tar fyra veckor ...?

Först åkte vi iväg hemifrån med i stort sett tom gasoltank och det visade sig vara lika bökigt nu som för femton år sedan att få en utländsk flaska fylld i Spanien. Men okej, Dirk från Nederländerna finns fortfarande i trakten kring Marbella och fixade biffen den här gången också.

Sedan hade vi riktigt bra flyt ett tag. Parkerade vid Carrefour i Algeciras och gick iväg till den berömde Carlos och köpte biljetter till Tanger två dagar senare. Och det var ju tur. Att vi tog till en dag extra alltså, för vi skulle ju hinna få ett friskhetsintyg till Cheeta också. Hoppsan, det var allt en nyhet!


Fler prover för Cheetas del

Personalen vid Carlos (som egentligen heter Viajes Normandie) ringde och bokade tid åt oss hos veterinären nästa förmiddag. Där fick vi veta att Cheeta dessutom behövde ha ett blodprov som bevisar att hon är kliniskt fri från rabies. Att hennes pass intygar att hon har giltig vaccination duger inte när hon ska tillbaka in i Spanien.

”Så hur länge ska ni vara borta”, undrade receptionisten på veterinärkliniken Brulina.

Bobo och jag tittade på varandra och på Cheeta.

”Njae, några veckor hade vi tänkt”, svarade vi svävande.

Receptionisten skärpte blicken.


När vi vinner, så ...

”Det kan alltså ta upp till fyra veckor innan labbsvaret kommer, så frågan är om ni kan stanna i Marocko tills det är klart, eller om ni …”

”Nejnej, det är lugnt, vi stannar så länge som behövs!”

Vi log lugnade mot Cheeta. Och konstaterade senare att det kändes riktigt bra att tack vare Cheeta vara tvungna att stanna så länge i Marocko att vi inte skulle kunna stressa oss igenom vår vistelse där.

Nejmen, då var väl allt i ordning då?


Och så till tullen en repa ...

Åsch inte, för nu skulle vi åka till tullen i hamnen och få Cheetas friskhetsintyg stämplat. Nu är vi lyckligtvis lite glada i hamnar i den här familjen, så vi susade dit med glatt sinne och njöt av att se alla kranar, traverser och färgglada containrar i denna hypermoderna och pedantiskt välstädade hamn och vi frågade oss fram i positiv anda.

Åkte sedan ”hem” till parkeringen utanför Mercadona den här gången, för dit hade alla andra husbilar plötsligt flyttat sig. Vi talar om ett hundratal. Minst.


Äventyrsstämning i Algericas

Det vilar en skön äventyrsstämning i luften och Bobo och jag går en vända och blir avundsjuka på alla som har en riktig äventyrshusbil, en sån där på lastbilschassi med hög markfrigång och en närmast armerad bodel.

”Om vi vinner”, säger vi. Och vet ju att vi inte ens spelar, men i alla fall. Drömmar är drömmar.


Bye, bye Europa.

Så iväg svintidigt nästa morgon och inga bekymmer på vägen, det är lugna vatten och nästan tom båt.

Men, eh. Det blir väldigt jobbigt när vi rullar av fordonsdäcket i Tanger Med och det står en slem (eller helt enkelt laglydig) polis och klagar över att vi inte har någon inresestämpel i våra pass.

”Nähä, men var får vi den då”, undrar jag.

Inget omedelbart svar, men han tar våra pass och behåller dom.

”Öh, men vad hände nu?”

Jag blir plötsligt svinirriterad och kastar mig ur bilen för att prata med snubben som har våra pass i sina händer. Jag vill veta vart vi ska ta vägen för att få dom stämplade.


"Tillbaka till båten med språng!!"

”Du ska tillbaka till båten”, är svaret. ”Upp i receptionen bara, där finns en passpolis.”

Det hade både Bobo och jag fullständigt missat, ju.

Där står jag nu med våra pass i näven, men i övrigt helt naken på mobil och pengar. Jag kanske hade lite väl bråttom ur bilen, för jag hade kanske inte trott att jag skulle fösas tillbaka till vår färja.


"Tänk om jag råkar följa med båten tillbaka??"

Nu hade jag egentligen tänkt utgjuta mig över hur fasansfullt det är att stå på en färja och bara vänta och vänta och se all personal försvinna och inte riktigt veta om färjjäveln tänker ta mig tillbaka till Spanien medan Bobo och Cheeta inte fattar någonting eftersom jag inte har fått med mig vare sig mobil eller pengar och därför inte kommer att kunna meddela mig med någon i hela världen …

Och att sedan behöva springa iväg igen och hämta Bobo, eftersom hon måste vara närvarande när passpolisen stämplar, och galoppera uppför de sextio branta trappstegen en tredje gång.


Framme till sist! Nu är det bara två kontroller kvar så att vi helt säkert inte för in narkotika i Marocko.

Slutet gott:-)

Men vadå. Det slutade ju väl. En sympatisk och snygg kille ur personalen lotsade oss till sist igenom passprocessen och följde oss ner till fordonsdäck så att vi med språng tog oss iland sekunden innan de fällde upp lämmarna och styrde tillbaka till Algeciras.


Okej, vi blev lite stukade en stund och kände oss väldigt klena som värstingresenärer, men så repade vi oss och konstaterade:

”Det är väl precis så här det ska gå till, eller? Vi gör alla idiotmisstag först – just för att våra medresenärer ska slippa göra dom.”


Törs du resa med oss? Då kan du börja med att kolla in den här sidan! :-)

https://www.nomadliv.se/guidade-turer

122 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page