En urladdning i Pyrenéerna
Vädret i bergen långt värre än vandringen
Vi tänkte oss ett äventyr när vi bestämde oss för att åka till Andorra och vandra. Det fick vi, men det hade mer med vädret än med vandringen att göra.
Jojo, att vandra i Pyrenéerna, det låter allt det!
Och visst är höjderna imponerande. Från vår
väg via franska Languedoc-Roussillon och upp
till Andorra la Vella klättrar vi lyckosamt över
det ena bergspasset efter det andra, så när vi
äntligen har chansen att brassa på genom en tunnel från gränsorten Pas de la Casa till huvudstaden tycker vi det är onödigt.
”Vi är väl inte fega heller”, fnyser Bobo och tragglar sig över ett par svindlande höjder till.
Från campingplatsen Valira i Andorra la Vella blickar vi ut över berget på andra sidan och ojar oss.
​
"Där tänker inte jag vandra!"
”Där tänker ju inte jag vandra i alla fall”, säger jag ifrån. ”Det står visserligen i guiden att det finns flera lätta spår där, men allt är ju relativt. De kanske tycker att det som ger oss ett halvt hjärtsnörp är att betrakta som blaha-blaha.”
Men två dagar senare är vi taggade till tusen och har hittat ett spår på åtta kilometer i grannorten Encamp som vi vågar oss på. Vi är rustade med högsta vandrarkängorna och har tagit med oss matsäck trots att det ska finnas två restauranger vid sjön Llac Engolaster där spåret slutar. Man kan ju gå vilse.
Vi tar ett djupt andetag, stämmer upp i kampsången ”Oh, hur saligt att få vaaandra” och beger oss iväg över höjderna. Eller ja. Själva spåret visar sig vara helt platt. Det består av en bred, slät och grusad promenadväg där jag ledigt skulle släppa iväg min egen mor med rollatorn.
Utsikten över dalarna är helt otrolig och ibland får vi kraftfullt säga till Cheeta att inte gå så nära kanten, men borträknat utsikten kunde vi lika gärna ha tagit en kvällsrepa utmed Klarälven.
Men äventyr kommer inte att saknas under denna utflykt. Knappt fyra kilometer längre fram, och efter en stunds mullrande från himlen hör vi ett kraftigt knattrande ljud, som av kastanjetter, och det låter klart elektriskt.
​
Vi har blixten runt om oss – överallt
”Herregud, det är blixten vi har precis omkring oss”, säger jag. ”Det måste vara mobilmasten därframme som tar emot den!”
Och så är det. Vi befinner oss i vad som känns som blixtens omedelbara kraftfält och måste dessutom kryssa oss och Cheeta förbi två jättestora järnplattor som ligger på marken för att bära arbetsmaskiner som är igång vid sjön, som i själva verket är en kraftverksdamm.
Restaurangerna är tvärstängda och den närmaste har inte ens ett takutsprång där vi kan ta skydd mot ovädret. Men en bit längre bort finns en stängd sommarterrass med en gul plastpresenning som tak. Dit springer vi medan blixtarna viner runt huvudet på oss. Och där står vi och räknar, men vi hinner inte ens komma till ”ettusenett” innan den öronbedövande smällen kommer, så nu är vi i åskans absoluta centrum.
​
Fikar under presenning
Vi stirrar på mobilmasten som fortsätter att knattra med sina kastanjetter och konstaterar att vi aldrig har omslutit en mobilmast med en sådan tacksamhet och kärlek som just i denna stund.
När vi börjar kunna säga ”ettusenfyra” tar vi upp våra mackor och kaffet och drar vår tur-i-oturen-ramsa: ”Men vad bra i alla fall att vi hamnade på ett café, även om det är stängt. Här har vi ju bord och stolar och tak över huvudet!”
På tillbakavägen spricker himlen upp och vi tar några små avstickare från spåret för att titta på blommor och en kolmila. Hade väderprognosen för de närmaste dagarna sett bättre ut hade vi stannat och valt ut några fler rutter att pröva, men nu hägrar istället det vackra vädret vid Medelhavet så vi åker samma väg tillbaka ner till Languedoc-Roussillon.
På den franska sidan finns flera orter som vi bestämmer oss för att återvända till, och när alla tunnlar till Andorra la Vella är i ordning kanske vi gör ett nytt försök där. Det är trots allt ett fantastiskt vackert och välordnat litet land där prislappen i både butiker och på restauranger bidrar till att pigga upp resehumöret.
Fotnot: Efteråt får vi av Sveriges ledande åskforskare Vernon Coorey vid Uppsala Universitet veta att vi i själva verket var i större fara på grund av mobilmasten. ”Knastrandet ni hörde var sidoblixtar som sköts ut från mobilmasten. Står man nära masten kan man träffas av dessa. Man kan också få smällar underifrån av den el som har följt masten ner i jorden. Hade ni stått med ena foten på metallplattan och den andra på marken hade det kunna gå riktigt illa.