Hav, hästar, flamingo – och nomader
Camargue kanonbra på camping
Var ska sleven vara om inte i grytan? Därför åkte vi till nomadstaden Saintes Maries de la Mer i franska Camargue, orten som samlar tusentals resande pilgrimer två gånger om året och har nomadhelgonet Svarta Sara som sin skyddssymbol.
Här vet de verkligen hur gäster med rullande bostad ska tas omhand!
Jag står i souvenirbutiken intill kyrkan Notre Dame-de-la-Mer och köper Svarta Sara-prylar. Ivrig att träna min franska säger jag sällskapligt till ägarparet ”Men man ser inte många nomader här i stan.”
Kvinnan som slår in mina varor i paket tittar hastigt på sin man, och så säger de båda: ”Jodå, madame, vi är faktiskt flera tusen zigenare som bor här, de flesta av oss från Spanien.”
Tyst min mun så får du socker. Vad hade jag trott? Att romerna skulle bo i tältläger och virvla runt i färggranna kläder och klappra med kastanjetter? Till vardags?
​
Döper Svara Sara i havet
St Maries de la Mer är vallfartsort för alla sorters nomader i Europa, som samlas här i mångtusental varje år den 24 maj. Då är det fest, dans, färgsprakande dräkter och ett stort skådespel när en väl utvald man rider ner i havet med nomadernas eget helgon Svara Sara på sadelknappen och döper henne i vågorna innan hon förs tillbaka till sin krypta under kyrkan.
Men vid vårt besök är det juni månad och allt har återgått till lite mer vardagliga rutiner, om än präglade av strand, hav, ledighet och härliga semestermåltider.
Vi befinner oss i Camargue, den del av Provence som utgörs av Rhône-deltat väster om Marseille. Hade man nu inte redan varit nomadromantiker, så finns det minst fem andra anledningar att åka hit, nämligen havet, de berömda vita vilda hästarna, de svarta tjurarna och de rosa flamingona.
​
Tre ställplatser och två campingar
Och bäst av allt: med flerhundraåriga traditioner på att ta emot horder av nomader är St Maries de la Mer suveränt bra på att hantera gäster med rullande bostad. Här finns tre ställplatser och två campingar, alla välbelägna och av yppersta kvalitet.
Den campingplats som ligger längst västerut blir vår bas för mer än en vecka där varje minut är en njutning.
Vovven Cheeta och jag börjar gärna vår dag med att gå ner till en skyddad lagun där en vågbrytare tämjer havets rörelser och låter oss gå i med ett långsamt och värdigt kärringdopp.
​
Tjuvbad och hästutflykt
Hundar har inte tillträde till stranden, men det vet ju inte hundarna, så vi är ett helt gäng med hundägare som möts i tyst samförstånd i arla morgonstund innan alla andra badjävlar strömmar till.
På väg tillbaka in i campingområdet träffar vi nästan alltid ett gäng ryttare som precis har börjat dagens guidade ridäventyr och skrittar iväg över sanddynerna med förväntan i blick och matsäcken i sadelväskan.
Själva återvänder vi till husbilen, äter en lättjefull frukost och funderar ut dagens aktiviteter.
”Det är en sån där snäll tjurfäktning i Aigues Vives i dag, ska vi åka dit”, föreslår hustrun och så får det bli. Detta har vi längtat efter länge.
Tjurfäktningar i Camargue är ungefär vad bingolotto är i Sverige; ett sätt att dra ihop pengar till det lokala föreningslivet. Två rivaliserande lag av vackra, vältränade män i vita stretchkläder tävlar om att få tag på en rosett som är placerad på tjurens manke.
​
Välregisserad tjurfäktning utan skador
Publiken slår vad om utfallet både före och under pågående rusningar och med benäget stöd av en upphetsad konferencier som hela tiden hetsar publiken att höja insatserna via en skrällig högtalare.
Hela skådespelet är välregisserat och liknar mer en dråplig gymnastikuppvisning än brutal dramatik, och det värsta våld som drabbar en tjur när vi ser på är att det stackars djuret blir överentusiastiskt och råkar hoppa över ett stängsel för mycket. Snopet står den svarta besten i diket mellan publiken och manegen och undrar hur han ska ta sig tillbaka till det roliga. En klatsch i baken sätter fart på honom och så är cirkusen igång igen.
Vi rycks med i den skyhöga och inte helt nyktra stämningen och har hjärtans kul.
En annan dag lockar båtutflykten in i Rhônes gap och framförallt är det utfästelserna om garanterat fantastiska fototillfällen med flamingon och vita hästar som drar. Vi kom inte riktigt så nära djuren som fotografen ville, men turen var ändå en njutning för ögat.
Och för själen, för det är något oerhört rogivande att färdas på vatten och se tjurar och hästar gå och beta och titta sig förstrött omkring och att betrakta stora rosa fåglar som går och pickar i marken, obekymrade om turisterna som puttrar förbi och försöker få en snygg bild av dem.
​
Musslor och mustiga grytor
Och sjön suger som bekant. Så tillbaka vid bryggan sätter vi fart mot närmsta krog, som liksom de flesta andra serverar läckra berg av moules frites, vinkokta musslor med pommes frites. Ja, och lite majonnäs också, ska erkännas.
En stadigare specialitet i trakten är annars den mustiga grytan gardianne de taureau, vars namn får en att anta att det är uttjänta tjurfäktningstjurar vi tuggar i oss med god aptit.
När vi ändå är inne på mat så måste förstås Camargues vita guld nämnas: riset och saltet. Träskmarkerna i Rhônedeltat lämpar sig fint för något så ovanligt som europeisk risodling men ärligt talat är det mer för kuriosavärdet än för smaken vi för med oss några paket av det rätt tama riset hem.
Salt smakar ju ofta…salt, men i Camargue smaksätter man det egenproducerade saltet med olika tillsatser och förpackar det vackert så att man kan ta bra betalt för det. Orten Aigues Mortes, det döda vattnet, ligger bara en stunds bilresa från St Maries de la Mer och har en saltutvinningsanläggning som drar många besökare.
När vi nu har betat av båtburen safari och tjurfäktning återstår två huvudsakliga aktiviteter att välja bland i St Maries de la Mer; ridtur eller att bli spådd. Vi fastnar för den senare. Spådamen bedriver uppsökande verksamhet på stadens caféer och hovrar oroligt omkring tills hennes stambord blir ledigt. Sedan är hon redo att ta emot. En tioeurossedel växlar ägare, Madame Zarah frågar om jag vill bli spådd i handen eller med kort och jag väljer handen.
​
Spågumman lovar långt liv
Sedan är jag fast i gott och väl en halvtimme. Madame Zarah pratar omväxlande engelska och franska och jag förstår att jag har fantastiskt många intressanta händelser framför mig, men också ett och annat orosmoln som måste hanteras. Kan man tänka.
Innan vi skils och jag har fått veta att jag har ett långt men inte nödvändigtvis problemfritt liv framför mig, deklarerar damen att det hade suttit fint med en kopp kaffe, så där ryker ett par euro till. Men kul hade jag!
Ett spännande fotbolls-VM och ljuvligt väder höll oss kvar på denna sköna ort längre än vi hade tänkt och det som fick stryka på foten var bland annat staden Arles fyra mil bort där konstnärerna van Gogh och Gauguin har hämtat färgstarka motiv och där van Gogh för övrigt skar av sig sin ena örsnibb när han var förbannad på Gauguin.
Några dagars vandring i de snälla bergen Alpillerna en bit norrut hade vi också tänkt hinna med. Men det är ju alltid skönt att ha en anledning att återvända.
​
