Skaldjursparadiset Cancale
Haveriet som förde oss till ostronhavet
Cancale är en pärla på gränsen mellan Bretagne och Normandie som vi har undanhållit våra läsare nog länge nu.
Åk dit och gör som vi – njut i fulla drag av alla läckerheter som serveras utmed strandpromenaden i Cancale. Och åk sedan vidare några kilometer för att ge kroppen och själen en annan sorts balsam.
Någon som vet hur det låter när en larmbox i motorrummet har fyllts med regnvatten och kortsluter larmet och alla tre dörrlås i husbilen?
Ja, i alla fall vi och en fullbelagd camping i Paimpol i Bretagne som hölls vakna en hel natt av brölandet.
”Nu går jag härifrån”, utbrast jag till slut. ”Vi går och lägger oss på hotell!”
”Men det går ju inte att låsa bilen”, invände Bobo.
”Det struntar jag i, det är ingen som vill ha den här dysfunktionella skorven i alla fall”, fräste jag tillbaka.
​
Kortslutning i alla lås
Men så insåg jag hur mycket packning jag skulle behöva släpa med mig till det där hotellet och besinnade mig.
Långt fram på eftermiddagen nästa dag hade märkesverkstaden i Rennes äntligen lyckats byta ut alla tre låsen och allt kablage som ledde till dem. Kortslutningen hade hunnit kontaminera hela låssystemet och någon på en fabrik i Italien fick sig förhoppningsvis ett uttag för att ha slarvat med skyddskåpan till den regndränkta larmcentralen.
Efter en dags planlös vandring i ett industriområde i Rennes var vi ivriga att komma ut till kusten igen. Vi frågade expertisen vart vi skulle åka.
”Skippa St Maló, det är en turistfälla med en tråkig camping”, sa verkstadskillarna. ”Åk till Cancale. Där har de ordnat det jättefint för husbilar och så har de massor av fina skaldjursrestauranger som är mycket billigare än i St Maló”.
Sagt och gjort. Och nu är Cancale ett av de ställen vi inte kan låta bli att sugas tillbaka till så fort vi är i någorlunda närhet. Redan ställplatsen är en njutning.
​
Ställplatsen en njutning
Den är egentligen inte särskilt märkvärdig och har bara sedvanlig service i form av en holiday station som matas med euromynt, men platsen är grön och trivsam och ligger perfekt placerad precis ovanför Cancales centrala delar.
En tiominuterspromenad tar oss till hjärtat av Cancale. Det är ett hjärta som sträcker sig utmed hela byns front ut mot havet och tidvattnet.
Bland det första vi ser är en stor kölad segelbåt som lugnt står kvar på bottnen
när vattnet drar sig tillbaka i ebb.
Jag stirrar länge på fenomenet och
famlar till sist efter mobilen, för detta
var när salig far fortfarande levde.
”Pappa, det står en kölbåt på en
ebbstrand och den ramlar inte omkull.
Hur kan sånt gå till?”
”Den är väl dubbelkölad kan jag tro”,
sa fadern som om det vore en självklar-
het för vem som helst.
Jag ställer mig rakt framför båten och
kollar. Jo, visst är där två kölar och de
är dessutom en aning vinklade utåt
båda två. Hur stabilt som helst.
Där lärde man sig något nytt igen.
Cancales huvudnäring är ostron och vi skäms att säga att vi ännu inte har kommit iväg på ett studiebesök på ostronodlingen som är öppen för besökare varje dag. Det är något med besökstiderna som aldrig tycks passa oss.
Vi koncentrerar oss desto mer på resultatet från odlingarna. Eller jag gör det. Bobo vägrar äta ”saker som lever och som halkar omkring i munnen som ett slajm”. Som hon uttrycker det alltså. Själv tycker jag att ostron hör till livets verkliga smaksensationer och trycker ledigt i mig ett dussin ihop med citron och smörat rågbröd. Bara sådär.
​
Tillagade ostron för nybörjaren
Men man kan börja sin ostronätarkarriär med ostron som är lätt tillagade så känns det kanske lite mindre rått.
Bobos favorit är istället moules marinières, musslor som har kokats några minuter i sina skal och serveras med olika såser, varav de flesta är baserade på vitt vin.
Det fina med den anrättningen är att den gör sig bäst ihop med belgisk öl och därför finns det hur många sorters belgisk öl som helst i Cancale med omnejd. Den som har druckit fransk öl, till exempel Kronenbourg, förstår varför det är en stor fördel.
Ärligt talat så gör vi inte så mycket annat än strosar fram och tillbaka i Cancale i väntan på nästa möjliga måltid. När det inte är lunch eller middag kan det vara en balja kaffe med en ljuvlig jordgubbstarte eller en söt crêpe med halvtorr cider till.
När vi tycker att lunchen har varit ganska lätt kan vi trycka i oss en matig mellanmålscrêpe på eftermiddagen. Då går man med fördel till Breizh Café, ett verkligt konceptcrêperie där man för längesen har lämnat standardlistan med ost- och skinkfyllningar och jobbar med innovativa lösningar som hummerbitar i luftig purjolöksstuvning, pilgrimsmusslor med norialger och andra japanska influenser, som tunna, tunna fiskskivor med wasabi och ingefära.
​
Femtio sorters cider
Här finns också ett femtiotal sorters cider att välja på till pannkakorna.
Breizh Café ligger i östra änden av samhället, längst bort mot piren och ostronstånden. Där ligger också härliga brasserie Chez Victor, där spanarläget i solen är bättre än maten. Perfekt för en sittning med cider och snacks.
Men egentligen kan man slå sig ner nästan varsomhelst i Cancale och ha det gott.
Vid nationaldagsfirandet ville vi stanna i husbilen för att skona Cheeta från de omfattande fyrverkerierna nere i byn. Vi köpte med oss ett halvt kilo jätteräkor, ett kilo bulotmusslor, en gigantisk hummer och en liten burk fransk majonnäs. Och fick hala upp hela 18 euro…
Börjar ni bli sugna?
Och ändå har vi inte kommit till det bästa, nämligen campingen några kilometer österut. Det känns tvärtom väderstrecksmässigt, men udden där Cancale ligger viker av mot väster så bukten blir liksom liggande upp och ner och har sydläge. Typ.
Campingen heter Pointe du Grouin och ligger magnifikt placerad på en brant sluttning ner mot havet. Rejäla terrasseringar gör att marken alltid är plan och samtliga 199 tomter på campingen har utsikt över havet. Till och med vi, som på grund av starkt uppkopplingsbehov ställer oss så nära receptionen som möjligt och därmed så långt från stranden man kan komma, sitter och njuter av scenerierna när segelbåtarna och fiskeskutorna glider in på kvällen.
Här får vi lite annat att göra än att äta. Vi upptäcker snart att det går att vandra hela sträckan från udden och ner till St Maló. Vandringsleden följer havskanten och går högt uppe på den branta klippkanten. Vi går så långt vi och Cheeta orkar och vänder sedan tillbaka i samma spår. Och får en ny vinkel på den svindlande vackra utsikten.
​
Först mat, sedan vandring
Nästa dag går vi åt andra hållet och hamnar då nere i en liten vik med badstrand, jolleuthyrning och ett pärlband av pensionat och barer. Även härifrån går det att vandra vidare utmed havet.
Efter några stärkande dagar på campingen i Cancale tackar vi vår lyckliga stjärna för att vi hittade de gastronomiska njutningarna först och de underbara vandringarna därefter. Det jämnade ut ett och annat på ett lyckosamt sätt om man säger.
