Makarna Maeght räddade den ”urartade” konsten
Fondation Maeght alltid värt en omväg
Vem bestämmer vad som är ”godkänd” konst och inte? Nazisterna försökte, Sverigedemokraterna försöker, men ingen kan godkänna eller förkasta konsten, vi kan bara förhålla oss till den.
Det visar inte minst femtioårsjubiléet av Fondation Maeght utanför Nice.
Jag är på väg till Fondation Maeght och är så ivrig att jag småspringer hela vägen dit från campingen La Bergerie i Vence. Det är fyra kilometers nerförsbacke och tar inte lång stund.
Äntligen ska jag få se de skulpturer av Alberto Giacometti som jag har haft på en utställningsaffisch i alla mina hem i snart trettio år.
Vi skriver 2014 och Fondation Maeght (”Magh”) firar femtioårsjubileum och har samlat ett urval av den moderna konst som museet lyft fram genom åren. Och varav en del överhuvudtaget inte hade varit bevarad om inte makarna Maeght hade trotsat nazisterna under ockupationen under andra världskriget, men den historien återkommer vi till.
Nu står jag framför Fabrice Hybers små gröna män och fnittrar. De står i en fontän och det sprutar vatten ur alla deras kroppsöppningar. Jag faller i funderingar. Tycker de små gröna att människan är så full av skit att de omedelbart måste spruta den ur sig för att bli renade? Eller symboliserar det rena klara vattnet som lämnar människokroppen att vi alla föds goda och renhjärtade och skulle fortsätta vara det om vi lät denna källa ständigt fortsätta flöda? Och att figurerna är gröna. Är det ett inlägg i miljödebatten?
​
Frågorna lika intressanta som svaren
Jag måste inte ha svaret, nöjer mig så gott med frågorna.
Och konstaterar stillsamt att detta uttryck skulle riskera att omedelbart förpassas till brännugnarna och konstnären till fängelse om Sverigedemokraternas kulturpolitik tilläts få inflytande i vårt land. Ja, hela museet skulle rensas ut och all modern konst ersättas med föreställande och lätt begripliga landskapsmålningar enligt SD:s uttalade kulturinriktning.
Jag skakar av mig de tankarna och går vidare. En lång stund njuter jag av sköna, vackra former och en hängning av jubileumsutställningen som är ett konstverk i sig. Inte bara byggnadernas arkitektur harmonierar med konstverken, utan även pinjeträden och häckarna utomhus tycks ha anlagts för att stödja skulpturernas uttryck på bästa sätt.
​
Bacon-skräck
Nästa gång jag faller i djupa tankar är inför Francis Bacon. Jag ryser inför hans skräckteckningar och undrar som vanligt om han mådde pyton för jämnan eller kanske tvärtom prima eftersom han fick ur sig ångesten genom konsten.
​
Men framförallt är det ett kubistiskt porträtt av en clown som fångar mig. Clownens minspel är lika outgrundligt som Mona-Lisas leende. Det är inte en klichéartad ”stackars clown” vi ser. Ingen busig heller. Snarare visdomsklok och lite stolt. Yrkesstolt, kan man tro.
Nu far mina associationer iväg till cirkusfolk och kringresande gycklare, och vips hamnar jag i husbilsspåret. Eller snarare nomadspåret. Vi är ju i nomadland här, bara några timmar från Camargue, romernas historiska bas i Frankrike.
​
Resandefolk inte alltid välkomna
På skylten utanför campingen i Vence står det att ”grupper” inte tas emot. Vi tror vi vet vilken typ av grupper man menar. På en provencalsk camping som vi lämnade ett par dagar tidigare stod uttryckligen ”förbjudet för nomader och resandefolk att beträda campingen”. Romer och tattare alltså.
”Verkar inte finnas någon DO här”, konstaterar Bobo torrt.
Men nu blev jag politisk igen. Det är lätt hänt i dessa mörka tider. Därför måste också vår nutida historia berättas om och om igen:
Marguerite och Aimé Maeght var radiohandlare i den lilla sydfranska byn St Paul de Vence två mil från Nice. När Frankrike ockuperades norrifrån och nazisternas förbud mot det de hade mage att kalla ”entartete kunst”, urartad konst, började gälla i ockupationszonen drog sig moderna konstnärer söderut och gick under jorden med sin konst och sitt fortsatta arbete.
​
Madame Maeght smugglade ut konsten
Madame Maeght hade rötter i norra Frankrike och fick tillstånd att passera debarkationslinjen, den som delade Frankrike fram till 1942 då även södra delen föll i nazisternas händer. Vid sina resor norrut, bland annat till Paris, kunde Marguerite Maeght sälja konstverken och förse de gömda konstnärerna med nya resurser. Men hon och hennes man gömde också undan en mängd konst, som efter kriget kunde bilda basen för stiftelsen Maeght.
När denna historik från väggen i entréhallen är genomläst och alla salar inomhus är genomgångna och begrundade är jag redo för dagens tvåstegsavslutning.
Först Mirós labyrint och som grand final uterummet med Giacomettiskulpturer. Först massiv tyngd och lekfulla färger, sedan den totala lättheten.
​
​
Glad av Miró
Det är lätt att bli glad av Miró.
De runda, satta formerna, kroppsdelar som sitter lite hur som helst och ibland är bisarrt accentuerade. Och ofta en liten släng, en liten blink med ögat som blir till en yster spets på en annars gosigt rund form. Och så alla dessa sprakande färger.
Giacometti är ju motsatsen, men ändå inte. Hans jättelånga och supersmala versioner av människokroppen skulle kunna få en att tänka på koncentrationslägeroffer, men istället tänker jag alltid att de snart lyfter. De har gjort sig av med allt onödigt gods och är på väg att ge sig ut över ängarna, utan att ens ha behövt köpa vingar för pengarna.
Bara de tunga klumpfötterna håller dem kvar. Det är ett problem, men så är det ju för de flesta av oss. Att någonting ändå håller oss kvar och det bara är vi själva som kan sparka av oss den där geggan runt fötterna och ta avstamp.
En tanke väl värd att begrunda för oss frihetslängtande nomader.