Insidertips till sydfranska Sète
En annan del av le Sud
Vi smakar av Frankrikes största fiskehamn vid Medelhavet i små portioner.
Sète i Languedoc är en ljuvlig marin pärla som husbilsåkare ofta missar eftersom det är svårt att komma åt en parkeringsplats i stan. Men vi kan knepen. Välkomna!
”Ska de gå in där med hunden, oh lá …!”
Damen vi möter lyfter franskt på ögonbrynen och ser ogillande ut. Vi fattar ingenting men ignorerar henne och går vidare ut på en smal landtunga i det bohemiska området Pointe Courte i Sète, vår nuvarande hemstad som vi utforskar bit för bit.
Pointe Courte är ett slitet fiskeläge som skickades in i den filmhistoriska berömmelsen när den ikoniska filmskaparen Agnès Várda förlade sin debutfilm här 1954. Filmen heter kort och gott La Pointe Courte och räknas som ”den nya franska vågens” allra första film.
Därmed var områdets öde beseglat; idag bebos de gamla fiskestugorna av konstnärer och välbärgade storstadsbor som kommer till den chica enklaven på semester och äter och dricker gott på kvarterets välrenommerade restaurang.
Här tar vi gärna en sen eftermiddagspromenad och fångar det vackra solljuset som lägger sig som en guldsky över det smala näset när kvällen närmar sig. Den här gången upptäcker vi ytterligare en sjavig liten landtunga som ligger undanskymt på baksidan av området och det är där vi möter den skeptiska damen.
Vi förstår snart varför hon höjer på ögonbrynet åt Cheeta. Vi är på väg in i ett veritabelt kattrike. Det formligen vimlar av katter på den lilla ytan. Och det beror inte bara på att det fortfarande fiskas i Pointe Court och mattillgången är god, utan här har någon skapat ett katternas paradis. Små kattkojor klättrar på varandra och verkar bebodda allihop. Utanför kojorna finns gårdar med kul klätterträd, för att inte tala om fiskenäten som är jättelattjo att klänga i.
Katterna är välnärda och sköter om sina pälsar exemplariskt. De verkar dessutom vana vid att vara turistattraktioner och ägnar inte Cheeta en blick. Hon nonchar tillbaka. Vi läser förklaringen till kattriket på adresslappen på en soptunna: Föreningen Sammetstassen.
Vi konstaterar att den här typen av lokala attraktioner som kräver en viss djupdykning på en ort ofta faller bort bland oss husbilsåkare. Vi är rastlösa, eller kalla det effektiva. Nyfikna. Vi älskar att komma till ett nytt ställe, snabbt utforska det som är värt att kolla in, och sedan är vi lika glada när vi får åka därifrån. Vidare till nästa spännande plats.
Med tiden har vi båda ändå blivit lugnare. Stannar gärna på en bekväm ställplats eller camping i uppemot en vecka och betar av attraktionerna i små portioner. Att bara springa rakt på allt som står i turistguiderna blir för fattigt, det säger ingenting om stämningen på en ort. För att känna in den krävs det tid. Olika platser behöver besökas vid olika tider på dygnet. Scenväxlingar sker hela tiden.
Ta till exempel alla Sète-invånares vardagsrum Café le Tabary. Vid ett tidigt morgonbesök här träffar du de stressade, de som slänger i sig en kopp etterstarkt kaffe på väg till jobbet och köper ett paket cigg på vägen ut. En stund senare kommer vi som kan unna oss en långfrukost med café crême, baguette, croissant med marmelad och två tidningar. Vi blir avlösta vid tolv av lunchgästerna som ska hinna få i sig en trerätterslunch på två timmar och dessutom vila en stund. Att uträtta ärenden på stan under rasten mellan tolv och två är inte att tänka på; allt är stängt utom just lunchrestaurangerna.
På eftermiddagen är Tabary gymnasisternas tillhåll, här läser de läxor och äter medhavd bulle från det närliggande bageriet ihop med en kopp te som varar i några timmar. Vid femtiden närmar vi oss en av de mer heliga stunderna i franskt vardagsliv: apéron. Nämligen när jobbet är över för dagen och man tar en drink och lite snacks ihop med sina vänner – eller bara folk som råkar vara på samma bar – innan middagen väntar därhemma.
​
På kvällen stannar de som byter ut middagen mot en matig plocktallrik och mer att dricka – ibland mycket mer – på Tabary. Nu är även teveskärmarna igång, och är det fotboll på schemat kan det bli livat värre. Så har en dag förflutit på en väldigt typisk sydfransk bar med stort hjärta.
Sète är Frankrikes största fiskehamn i Medelhavet, så den delen är svår att missa. Stan är inte bara omgiven av Medelhavet på ena sidan och saltvattensjön Étang de Thau på den andra, den är också genomstungen av kanaler och uppmuddrade hamnar, så det finns inte många ställen där utsikten över vatten ens kan undvikas.
Paradstråket är kajerna utmed Canal de Sète. Här har mången husbilsåkare fått finna sig i att snopet susa förbi alla mysiga fiskrestauranger på sin jakt efter ett ställe att stanna på. Det är bara att ge upp, det finns inga såna platser så centralt i Sète. Men det finns bussar från Les Trois Digues och Balaruc-lès-Bains, vi återkommer till det.
​
För de många hundra fiskebåtarna och tusentals fritidsbåtarna som trafikerar Sète är piren Saint Louis med fyren Phare Saint Louis det självklara sjömärket att ta sikte på. Från land kanske inte piren är lika självklar för besökare, men missa inte den, särskilt inte på seneftermiddagen då fiskebåtarna kommer tillbaka med sin fångst. Ljuset är som vackrast vid den tiden. Rödvita, blå och stålgrå kommer trålarna in i eftermiddagens släpljus, följda av måsar i en svävande luftdans.
När du går tillbaka in från piren ligger nästa lokala hemlighet dold till vänster om dig, precis före amfiteatern. Där har du St Pierre, en nyligen invigd platå med ett glasscafé och en skaldjursbar. Ska du bara äta en enda portion ostron i denna stad som har sexhundra ostronodlare i Étang de Thau så ska du göra det här. För skulle det visa sig att du inte gillar ostron – ens gratinerade – så har du i alla fall fördelen av en otroligt lugn och fin miljö med hela det vida havet glittrande framför dig.
​
Och så är vi förstås lite extra hemkära i våra egna kvarter som ligger i skärningspunkten mellan centrum, kajerna där fartygen från Nordafrika lägger till och stans lilla arabiska enklav. Här kan vi få bästa falafeln och fina clementiner som nyss har anlänt från Marocko. På lördagarna långkokt tagine på kyckling, lamm eller grönsaker.
Extra kittlande är det att vi bara behöver rulla husbilen några hundra meter för att komma till Marocko. Fyrtio timmar tar överfarten till Nador och periodvis har vi sett många husbilar välja den rutten.
På Rue de Tunis har invånarna tagit fasta på Sètes tradition med väggmålningar och blommat ut i fantastiska verk. Mer av sånt går att se vid en runda i och omkring Quartier Haut som ligger i branten bakom turistbyrån. Är ni ändå däruppe och härjar är det lika bra att fortsätta upp till krönet av Mont St Claire och njuta av pinjedoften, den magnifika utsikten och stillheten på det skogsbeklädda berget.
En av de mer uppenbara tillgångarna i Sète är annars den långa Medelhavsstranden, Lido, som sträcker sig ända bort till Agde. Det är här den ena möjliga ställplatsen finns också, nämligen Trois Digues en knapp mil från stans västra delar. Under säsong ligger de tillfälliga sommarrestaurangerna tätt här. Den vid ställplatsen heter Les Voiles Rouges och erbjuder, förutom mat, solstolar att hyra men framförallt mycket bättre toaletter och duschar än de superäckliga som hör till ställplatsen. En perfekt platt cykelbana löper hela vägen mellan Sète och Agde, och in till Sète tar det mindre än en halvtimme om vinden är nådig.
Ett annat alternativ är att slå läger i kurorten Balaruc-les-Bains. Här finns flera campingar och två ställplatser, också på cirka en halvtimmes cykelavstånd på säkra banor. Fördelen med Balaruc är att det är en ort i sig med ett litet centrum och många restauranger samt en strandremsa, medan Trois Digues stora tillgång är närheten till havet.
