Lilleputtlandet som har allt – utom pizzasallad
Slovenien är lilleputtlandet där du kan åka skidor och bada i Adriatiska havet på samma dag om du vill. Vi valde att fördjupa oss i grottor och ro ovanpå vattnet istället.
I Ljubljana fick vi nackspärr av de vackra jugendhusen – och så åt vi äkta svensk pizza direkt från ursprungsplatsen.
Ibland händer det att vi har några dagars semester i husbilen och då vill vi gärna ha besök. Efter en arbetsfylld långresa i östra Europa landade vi vid Adriatiska havet i lilla charmiga Slovenien, ett land som drog nitlotten när strandremsan skulle delas upp mellan de forna jugoslaviska staterna.
På landets 47 kilometer strand ryms en saltfabrik, den brötiga partyorten Portoroz och det urgulliga fiskeläget Piran. Gott så.
​
Gäster flyger in till midsommar
Vi har tagit med vårt gästtält, tältsängar och extra stolar och bjudit in två mycket goda vänner från Göteborg att fira midsommar med oss. De kommer susande en kväll i hyrbil efter att ha åkt lågprisflyg till Milano som ligger några timmar bort.
Det är ett suveränt arrangemang, som inte bara ger oss tillgång till trevliga gäster, utan också en sightseeingbil. Och en god portion ny energi.
”Jag vill åka till Skocjangrottorna, säger Helena energiskt vid första frukosten.
​
Grottorna är magiska
Bobo och jag sneglar på varandra. ”Grottorna?” Här har vi researchat dåligt. Eller hade väl egentligen sett fram emot fem dagars totalt komaläge vid en solig strand.
Men visst åker vi till Skocjangrottorna – och blir helt tagna av det magiska med grottor. Vi lär oss om stalaktiter och stalagmiter och mineraler och vattnets urholkande skaparkraft, men framförallt glor och gapar vi. Och börjar förstå att det finns folk som riskerar livet för att få lära känna en grottas allra innersta hemligheter.
Vi hinner med ett par utflykter till och har ändå tid att ligga ett par lata dagar på stranden och ha några sköna skvallriga långsittningar på glasscaféer och den mysiga baren Café Teater i Piran.
I Portoroz använder vi oss bara av campingen, själva orten är gräslig men ligger på cykelavstånd från Piran.
När vi har vinkat av våra vänner vänder vi norrut igen, mot Bled. Det är lätt att fnysa åt andra länders insjöar när man kommer från Sverige, men Bled fick oss på knä. Det gröna vattnet i sjön är visserligen inte direkt unikt.
”Det är ju så här det ser ut i Alperna”, säger Bobo trankilt. ”Överallt.”
Men jag, som inte har annat än snuddat vid Österrike och Schweiz, faller totalt i farstun. Och inte blir det sämre av att det ligger en liten ö med en liten kyrka på mitt i sjön. Det är så vykortsvackert att varenda bildruta blir hötorg.
En fördel gentemot Alperna är ändå att Bled är en grund sjö, och därmed varm. Jag tar morgondopp och vältrar mig i säkert 24 grader. Strosar sedan i badrock och slippers tillbaka till Camping Bled som är den i särklass bästa campingplats jag någonsin besökt.
I slutet av sjuttonhundratalet såg det lite krisartat ut. Då hade härskaren i Bleds slott, som ligger på en brant klippa över sjön, fått för sig att tappa ur sjön och utvinna lera till tegel. Sjöns och ortens räddare blev en schweizisk läkare som såg ställets potential, och i mitten av artonhundratalet öppnades hälsobad och andra livgivande behandlingar vid sjön. Tur det.
Vi hyr en roddbåt, men stiger inte iland på den lilla ön med kyrkan. Att ro är nästan det bästa vi vet, så vi vill inte att roddturen ska ta slut för fort. Det finns ett annat skäl också, en besvärjelse som vi upprepar flera gånger om dagen i Bled.
”Det tar vi nästa gång”, säger vi. ”Vi kommer tillbaka hit och då ska vi ha bättre med tid.”
Efter fullgjort dagsvärv letar vi reda på en anständig pizzeria. Det är ju ändå från det forna Jugoslavien, och särskilt Slovenien och Kroatien, vår ”svenska” pizza kommer. Och mycket riktigt får vi en perfekt cacciatora här. Nästa gång ska vi tipsa dem om vitkålssalladen.
En sakta promenad runt sjön tar en timme, men Bled är också ett ställe som lockar till vandring med fin utsikt i nationalparken Triglav.
Den här gången förlägger vi dock vår vandring till gatorna i Sloveniens huvudstad Ljubljana. Här har vi varit flera gånger förut, men då under tidspress och inte med husbil.
​
Citycamping och cykelled
Nu tar vi in på stans citycamping Laguna och har en halvtimmes cykelavstånd in till centrum. Det är cykelbana precis hela vägen, bara en sån sak! Och det är ett välmående och prydligt samhälle vi följer under vår cykeltur. Prunkande och välskötta små trädgårdar, tio år gamla hyreshus utan minsta klotter och gott om trivsamma kvarterskrogar.
Men vi fortsätter in till Presernov Trg, där det verkligen är lördag! Fullt på varenda caféstol, en strid ström in och ut ur de charmiga prylbutikerna på Mestni Trg och mängder av turister som sakta flyter runt och fotograferar och myser. Det är omöjligt att inte trivas i Ljubljana
Så var det inte när vi var här för tjugo år sedan. Det var inget fel på stan då heller, även om antalet caféer och restauranger var tiondelen av dagens och butikerna mest innehöll rätt töntiga skor av lokal tillverkning och en del hantverk. Men detta var 1999, det år då Nato bestämde sig för att bomba Belgrad och, om Mihail Mihailovic talar sanning, lade grunden till mordet på Anna Lindh. Utöver alla andra som fick sätta livet till.
​
Bombplanen stod redo
För oss som aldrig varit i närheten av ett krig var det en djupt omskakande upplevelse att se Natos bombplan stå redo på flygplatsen i Frankfurt am Main, märkta över hela den feta flygplanskroppen med Operation Success. (Hur kan ett krig någonsin vara en framgång, frågade vi oss.) På natten låg vi på hotell Slon och hörde bombplanen passera över oss på sin väg till Belgrad.
Slovenien har omformats många gånger genom åren, men det som präglar Ljubljanas utseende är inte i första hand krig eller territorialförhandlingar, utan en jordbävning som inträffade 1895.
Stora delar av staden låg i spillror, men tur i oturen var att huvudstadens återuppbyggnad sammanföll med tiden för Europas stora sekelskiftestrend jugend.
Egen variant av jugend
Och att Ljubljanas berömdhet nummer ett, arkitekten Joze Plecnik, fick möjlighet att forma mycket av sin hemstads utseende.
Det första stället du som besökare kommer till är antagligen Trippelbron vid Presernov Trg. Här fick Joze Plecnik i uppdrag att anpassa en befintlig bro till en större trafikmängd än tidigare och det gjorde han genom att helt enkelt lägga till en ny bro på vardera sidan om den gamla. Resultatet är anslående.
I samma krokar ligger Centralmarknaden och raden av kolonner utmed floden. Också Plecniks verk. Det var även han som såg till att Ljubljanica-flodens sidor kantas av hängande tårpilar. Romantiskt så att man får – just det – tårar i ögonen.
Joze Plecnik hänger lika starkt samman med Ljubljana som Gaudí med Barcelona. Men här finns även andra exempel på jugendarkitektur, bland annat ett spektakulärt försök av arkitekten Jurnic att skapa en egen, slovensk variant av stilarten. Det färggranna försöket syns på Kooperativa banken på Miklosiceva C, den gata som leder fram till Miklosicev Park. Hela gatan och området runt parken är sevärt för de vackra husens skull. Varning för nackspärr.
​
Gott om mysiga vinbarer
Det finns gott om vinbarer i Ljubljana, och Slovenien berömmer sig av att ha bra viner, särskilt de vita. Det skulle vi inte precis hålla med om, trots att vi slet hårt för att bli övertygade. Ett arbete som bara resulterade i ett allt lägre pH-värde i magsäcken. Då är de lokala ölsorterna, till exempel Union, bättre.
Och utöver pizzan har Slovenien ett lättare kök än de flesta andra länder i östra Europa och använder mycket frukt och grönsaker i sina varmrätter. Självklart laddar man husbilsköket med prima salt från den lilla slovenska kusten innan man åker vidare.
