Gamla stan i Tallinn ska avnjutas i sakta mak
Att vistas i Gamla Stan i Tallinn är som att gå omkring i ett enda stort Skansen.
Allt är vackert och puttinuttigt, servitörer och försäljare av brända mandlar är utstyrda i medeltida dräkter och den sakrala medeltidsmusiken strömmar ut från vartenda stenprång.
Jag minns första gången jag besökte Tallinn, det bör ha varit i slutet av 1990-talet. Min kund hade bokat in mig på det torra affärshotellet Olümpia någon kilometer från Gamla Stan, så det första jag gjorde när jag blev ledig var att ta en kvällspromenad till den redan då berömda stadskärnan för att äta middag.
En halvtimme senare var jag tillbaka i min trygga affärsmiljö. Jag hann inte stort längre än till Viruporten förrän jag ryggade. Att se dyngpackade finländska män ragla omkring i gränderna var en sak, men ungdomarna, flickorna! Finska tonårstjejer som bokstavligen låg i rännstenen och spydde. Fyllan var så rå och påtaglig att jag inte kände mig trygg på gatan.
Nyktert och städat nu för tiden
Jag reflekterar över detta när Bobo och jag sitter bekvämt tillbakalutade på ett café vid samma Viruport och solar näsan. I dag är spriten i Finland prissänkt och Estlands valuta stärkt i takt med övergången till euron. Det är möjligt att nätterna fortfarande är stökiga i Gamla Stan, men på dag- och kvällstid är Tallinn numera ett direkt barnvänligt resmål med nyktra och städade besökare från hela Europa, många med ett genuint intresse för arkitektur och historia.
Tidigt ute med ny teknik
Jag minns också hur unga och gröna alla mina intervjuoffer var för tjugo år sedan, trots att de redan hade uppnått höga och ansvarsfulla positioner. Unga, språkkunniga och oanfrätta av influenser från Sovjetstaten, vilken skjuts denna generation fick! Och vad den har uträttat! Till exempel så var Tallinn troligtvis den första staden i världen som införde mikrobetalningar över mobiltelefon och bland annat använde dem för betalning av parkeringsavgifter. I dag drar vi som turister nytta av framsyntheten. Mobila guidestationer finns överallt i Gamla Stan
och det finns generöst med wifi-zoner i Tallinn, många av dem gratis.
Bobo och jag avnjuter Gamla Stan i sakta mak. Släntrar fram på kullerstensgatorna och tittar på vackra väggar och arkitektoniska detaljer. Försöker memorera restauranger och caféer som ser trevliga ut för att kunna återvända till dem senare. Men precis som alla andra sugs vi ut på Rådhusplatsen och dess långa radda av inbjudande uteserveringar. De serveringar som dränks av den tidiga vårsolen är fullpackade av gäster och de andra tomma. Här hittar vi självklart stans dyraste kaffe och kaka. En tröst är att fikat är jättegott.
Turistställe, men inte fälla
God är även maten på Olde Hansa, en annan typiskt turistanpassad attraktion nära Rådhuset. Här är personalen klädd i medeltidskläder och matsedeln ska föreställa att vara av gammalt snitt. Vi börjar med en mörk öl smaksatt med honung och konstaterar att den smakar utmärkt. Sedan väljer vi från en extremt varierad meny och allt vi tar in är vällagat och annorlunda. Ett turistställe, men ingen fälla.
Ni vet hur det är. Man orkar inte gå på alla museer. Varför skulle man? Det gäller väl mest att välja ut dem man tror sig ha en personlig behållning av. Så vi väljer till exempel bort Tortyrmuseet och Marinmuseet men vet direkt att vi vill se Ockupationsmuseet. Vi har förstått att byggnaden är något alldeles extra, och så har vi ett blött hjärta för dessa våra nordiska grannar och alla deras ofria år under 1900-talet.
​
Ockupationsmuseet överskådligt
Det är ett litet och överskådligt museum med ett innehåll som omedelbart griper tag i en. I entréhallen står en eka. Utmed väggarna står nötta resväskor. Man får en klump i magen. Från teveskärmar får vi höra ögonvittnen berätta om sina upplevelser från de olika ockupationsperioderna, antingen den nazistiska under krigsåren eller den ryska ända fram till 1991. När kvinnan i receptionen begriper att vi är svenskar lämnar hon sin plats bakom disken och går fram till ekan.
”Ånej”, tänker jag och hukar mig mentalt inför det som kan tänkas komma. ”Nu kommer Baltutlämningen, nu får vi stå till svars och det är inte mer än rätt!”
​
Baltutlämningen, åh nej!
Men museikvinnan berättar med mjuk röst att balter bland annat flydde till Gotland i Sverige i den här typen av eka. Och så var det inte mer med det. Fast skammen över Baltutlämningen häftar kvar vid mig i flera timmar efter besöket vid Ockupationsmuseet.
Att Sveriges samlingsregering 1945 lydigt lämnade ut 146 balter till de sovjetiska segrarna tillhör inte höjdpunkterna i vår historia. Visst hade alla 146 varit verksamma i tyska krigsmakten, men hallå, deras länder var ockuperade och ingen av gossarna var över tjugo år. Vad kan vi begära?
Nästa museum som passar vår smak är Chokladmuseet, som egentligen är några delar av chokladtillverkaren Kalevs lokaler där man får följa hur choklad har tillverkats genom åren. På hörnet av samma byggnad kan man titta på när konditorn modellerar och målar marsipan. Kalev rymmer också ett härligt tantcafé, Maiasmokk, med bakelser för halva priset jämfört med dem på Rådhusplatsen.
Härefter känner vi att en brant promenad upp på Domberget är nödvändig. Underbar utsikt över hela sagostaden. Två gånger passerar vi Alexander Nevskij-katedralen och båda gångerna kastas det risgryn på brudpar på trappan. Ståtligare bröllopskyrka får man leta efter.
Pirita Harbour Camping ligger på rimligt cykelavstånd från Gamla stan. Pirita är en burgen marin förort med vackra villor och långa bryggrader fyllda med knubbiga Bavaria-segelbåtar i fyrtiofotsklassen. Och tyvärr ett virvlande nöjesliv. Vi älskade vår bekväma plats på marinans kaj ända tills vi insåg att det var här fredagskvällens disko ägde rum. Halv fyra upphörde basdunkandet från Yachtklubbens restaurang.
Och då hade vi alltså samma dag flytt från fricampingen på Sångarbergets parkering för att vi begrep att det skulle bli rajtan där på helgen. Det började redan på torsdagskvällen när nordanvinden mojnade och den första riktigt vårljumma dagen anlände till Tallinn. Då kom vårprimörerna ut också. De bilburna ungdomarna och deras enorma musikanläggningar.
Hångel och party på fricampingen
Detta är alltid en liten risk när man hittar en riktigt fin fricampingplats i tätorter, särskilt i länder där ungdomarna inte flyttar hemifrån förrän deras utbildning är klar eller de gifter sig. Då blir det hångel och party på parkeringsplatser, särskilt om dessa ligger en bit från närmsta bostäder och, som i det här fallet, har bländande havsutsikt.
Jaja, vi missunnar ingen. Hade de bara vett på att skruva ner musiken i tid på natten finge de vänslas hur mycket de ville.
Tallinn utanför Gamla Stan är en rätt ointressant historia, sånär som på Fina Stadsdelarna Kadriorg med sina gamla ståtliga villor, Pirita med havsutsikt och villor i modern arkitektur och området runt Tevetornet med sina härliga strövområden. Och Gamla Stan tar slut rätt snabbt. För oss husbilsresenärer, som ofta är lite snabba och rastlösa av oss, passar det utmärkt. Man lägger ett par tre dagar i Tallinn och hinner se det mesta som behöver ses.
Det enda vi tyckte var synd var att vi inte hann vänta in något evenemang på Sångarberget. Balterna är tre sjungande folk, så en körsamling här hade varit något extra. Det får vi ordna till nästa gång.
