Vandring i vackra Vogeserna
Svalkande motionsrunda i gröna berg
När vår planerade vandring i Luberon i Provence brände inne på grund av för hög värme tänkte vi om och besteg de beskedliga men vackra bergen på Alsaces västra sida, Vogeserna.
”Hit åker vi för att få svalka när sommaren blir för kvalmig”, säger campingvärden Isabelle Drescher.
Att vandra är ingen enkel sak. Först måste man till exempel bestämma sig för vad en vandring egentligen är. Vi som går ut med hunden minst en halvmil varje dag och dubblar den sträckan på helgen tycker ju att vi ”tar en sväng i skogen med hunden”.
”Jo, men när vi tar på oss kängorna och ryggsäcken och packar matsäck och rastar ute i skogen, då har vi nog tagit en helgvandring”, anser Bobo.
Så okej, vi kör på hennes definition. Därmed har vi denna dag, en måndag i slutet av juni, begått vår vandringspremiär i Vogeserna i franska Alsace.
Vi trodde ett långt tag att vi skulle ägna delar av sommaren 2014 åt att vandra i Luberon i Provence, men begrep omsider att det var ett vansinnesprojekt.
​
"Ni kommer att koka ihjäl!"
”Det är för varmt, ni kommer att koka ihjäl! I Luberon vandrar man från oktober till mars, däremellan sitter man bara i skuggan och dricker rosévin. Och tänk på hunden!”
Jaså, okej då. Då offrar vi oss och kör rosévinsspåret utan mankemang. Vi måste ju tänka på hunden.
Men vandra vill vi ju fortfarande göra, så var? Vår grundresplan skulle inte riktigt ta oss till de svalare höjderna i Dolomiterna den här gången och det kändes bökigt att tänka om.
”Men har jag varit en så dålig guide”, undrar Isabelle Drescher, föreståndare på den kommunala campingen i Ribeauvillé i Alsace, upprört. ”Har jag inte berättat för er hur härligt det är att vandra i Vogeserna, särskilt när det är sommarvarmt här? När de som bor nära kusten åker till stranden för att fly sommarvärmen, då åker vi i inlandet upp i bergen för att få svalka i skogen”.
Det där med skogen lät väl sådär för oss som har vår bas i Värmland. Den vet vi ju hur den ser ut. Barrskog var också vad vi fick rätt mycket av på vägen upp från Münster till Col de la Schlucht, den utgångspunkt för vandring som Isabelle hade valt ut åt oss.
​
Svindlade vackert mellan träden
Men vi siktade också fantastiska öppningar över ett svindlande vackert landskap under vår slingrande väg upp till 1.139 meter över havet. Väl framme deppade vi ihop lite. Jodå, gott om plats att parkera på för husbilar fanns det, men nedgångna byggnader och stängda restauranger vittnade om tider som har varit bättre för skid- och vandringsturismen på just den här orten. Senare anslöt fler husbilar och det blev genast livligare och riktigt mysigt.
​
​
Några timmars lätt vandring
Vi gick in i Col de la Schluchts lilla souvenirbutik för att köpa en karta över vandringslederna, och träffade en trevlig ung fransman utanför butiken som förklarade var vi skulle börja om vi ville ta en vacker vandring på tre till fyra timmar.
”Den här rutten är egentligen ännu kortare, men om ni vill rasta och ha det gott på vägen så är det en enkel och väldigt vacker led som ni kan få att räcka så länge ni vill”, sa den hjälpsamme gossen.
Och vad rätt han fick! Enligt skyltarna skulle vår tur ta en timme och tio minuter åt ett håll och, får man förmoda, lika långt tillbaka. Så blev det inte. Dels tog vi flera avstickare till bra fotograferingslägen på ditvägen, dels gjorde vi en liten felnavigering precis på slutet och fick extra tidspåslag.
​
Nerför på hemvägen
Men framförallt så går det uppför på ditvägen och nerför på hemvägen. Spelar stor roll!
Den enkla tur vi tog heter Summit Hoeneck och är bara åtta kilometer tur och retur utan avstickare.
Man går upp precis till vänster om kyrkan i Col de la Schlucht och går genom en fantastisk korridor av lövträd. Precis när vi började gå där kom ett lätt regn. Vi hörde det, men det kom aldrig ner på oss eftersom trädkronorna var så massivt packade ovanför oss.
Cheeta tog täten direkt. Hon älskar att balansera på kanten till hundrametersstup och ibland får jag för mig att hon på rent jävelskap kastar en blick bakåt på mattarna för att se hur oroliga vi blir.
​
Billig hund ...
”Jaja”, tänker jag tjurigt tillbaka. ”Det finns nya att köpa, hon kostade bara 6.000 kronor på Blocket och det kan vi nog hosta upp igen.”
Men givetvis är hela jag hopsnörpt av ängslan och kärlek till denna spännande familjemedlem som å ena sidan kan bryta ihop fullständigt inför ett hårt främmande skrik under en nattpromenad i Ribeauvillé (Isabelle tror det var räven) och å andra sidan klarar av vilket åskväder eller vilken nyårsafton som helst utan att blinka. Och nu springer före oss i fyra timmar och vill leka när hon kommer hem…
Nå, Bobo och jag tuffar lydigt efter. Efter tät lövskog följer öppna betesängar med doft av koskit, och banne mig hör vi inte koskällor efter en stund! Så pastoralt att hälften hade varit nog. Och himlen spricker upp.
Turen fortsätter över ömsom enkelt grus- eller gräsunderlag och ömsom lite stenrävligare stigar. Men det är aldrig riktigt svårt. Och det är hela tiden så vackert att det är värt vartenda ansträngt andetag.
Till sist siktar vi en restaurang på
Summit Hoeneck. Vi har visserligen
eftermiddagsfika med oss (kom ihåg
att detta var ett av kriterierna för
vandring), men precis när vi kommer
fram till toppstugan börjar det regna
igen, och som av en händelse finns det
inte ett enda skydd mot regn i restau-
rangområdet, inte ens ett mikro-
skopiskt litet takutsprång att ta skydd
under.
​
Blåbärspaj och grädde
Så vi lommar in. Och beställer varsin
blåbärspaj med vispad grädde och
varsin stor kopp kaffe. Blaskigt tyskt
kaffe, som det dessvärre är i de här
krokarna. Där rök nästan 200 kronor,
samtidigt som mina härliga mackor med grevéost och jordgubbsmarmelad, för att inte tala om vår termos med Löfbergskaffe, låg i ryggan och försmäktade.
Jaja, shit happens. Men tipset är att inte förvänta sig för mycket av toppstugorna i de här områdena utan ta dem som ett läsk- och toalettstopp och inte så mycket mer.
Vid det här laget hade vi varit ute i två timmar och tjugo minuter och inte gjort paus för annat än fotografering. Bobo känner plötsligt hur ont i ryggen och fötterna hon har och jag börjar bli lite frusen.
”På hemvägen måste vi rasta efter en timme”, slår Bobo fast och suckar lite över de två timmar vi ska gå igen.
Efter 55 minuter forsar vi nerför den branta lilla avslutningen intill kyrkan i Col de la Schlucht ihop med tre galna mountainbikeåkare utan broms och är helt snopna. Bobo, som är lite mer elektroniskt lagd än Cheeta och mig, tar fram mobilen och kollar RunKeeper för att vara säker på att vi redan är framme. Jodå, det är vi, även appmässigt.
”Men”, säger Bobo besviket. ”Hur blir det nu med ost- och syltmackorna?”