Tyskland_0091LS copy

Kallt Berlin med stor värme

... och alla talar engelska

Berlin är den hippaste staden i Europa just nu, det vet ju alla. Men … Hur kul är den för oss som har passerat tjugofem och kanske inte är helt upptagna av hippfaktorn. Blir vi matta av bruset eller rycks vi med?

Nomadliv tog en försommartripp till staden för att scanna av läget.

Det är något visst med att komma till en berömd stad för första gången. Vilket var fallet för Margareta, som aldrig varit i Berlin, och nästan för Bobo, som var där i förhistorisk tid.

Ingen av oss gjorde oss några illusioner om att stan skulle vara vacker, och där fick vi rätt. Berlin åker man inte till för dess skönhets skull, och för övrigt frös vi häcken av oss trots att det var i sena maj, så det var inte till att sitta på uteserveringar och gona sig inte.

Spandaufängelset borta

Alltså borde vi ha haft förutsättningar att hålla tempot uppe när det gäller ”måsten” och besöksmål. Nja. Vi återkommer till det.

Och börjar med Spandau, där vi ställde husbilen. Margareta är inte den mest finkänsliga här i världen. Redan vid ankomsten gick hon rakt på sak och frågade ställplatsägaren var fängelset var. ”Där nazigrabbarna satt”. Mannen såg djupt besvärad ut och meddelade att fängelset hade legat fem kilometer bort, att det sedan länge var rivet och att det nu låg ett köpcentrum på platsen.

När vi hade klarat av historien tittade vi närmare på denna västliga förort till Berlin och tyckte om vad vi såg. Det är skönt att bo i ett stycke vardag när man ska plöja igenom en världsstad. Det blir lite som att komma ”hem” om kvällarna, inte bara till husbilen utan till gator och serveringar där lokalinvånarna träffas för att koppla av en stund tillsammans.

Vi hittade snabbt ortens verkliga vattenhål, Brauhaus Spandau, som ligger intill floden Havel och ständigt är fullsatt. En av de allra mest sympatiska sakerna med Tyskland är dess klass- och ålderslösa attityd till ölhallar, där samlas verkligen alla – och brusigt och härligt blir det!

Men nu var det ju huvudstaden vi hade kommit för att uppleva.

Vi valde en promenad från ställplatsen in till Spandau centrum och tågen in till stan. Här fick vi vår första lektion i att försöka begripa oss på transportsystemet i Berlin. Vi började på fel ställe, men blev omedelbart vägledda av en barskvänlig kvinna, som trots att hon var enbent pilade före och personligen ledde oss till pendel- och fjärrtågsperrongen. När vi fortfarande såg ut som fågelholkar och höll på att åka åt fel håll suckade hon och drog oss i nackskinnet till exakt rätt perrong och rätt tågvagn.

Billigt resa kollektivt

Och så där skulle det fortsätta. Det är billigt att färdas kollektivt i Berlin, och utbudet av linjer är fantastiskt. Men det är jädrar inte lätt att vet om och i så fall var man ska S-Bahn, U-Bahn, regionaltåget eller kanske till och med ett fjärrtåg som tar en på tio minuter mellan till exempel Spandau och Hauptbahnhof i Berlin.

Men det gör egentligen ingenting, för det finns alltid en hjälpsam berlinare som tar tag i saken åt dig. De är inte alltid särskilt insmickrande, men de gör sitt jobb. Och pratar nästan jämt god engelska, bara en sån sak!

Sådär. Då har vi tagit oss från Spandau till centrala Berlin. Nu ska det gå smidigt! Eller?

Felvänd karta

Nja, nu ska vi inte uppehålla oss så mycket vid detta, men eftersom misstaget påverkade vårt besök i Berlin rätt mycket måste vi ändå avslöja att vi länge konsekvent gick fel på ett sätt vi sällan gör annars, och detta visade sig bero på att vi navigerade efter en karta där någon hade skämtat aprillo och lagt kartan i öst-västlig riktning istället för nord-sydlig, vilket tog oss två och en halv dagar att upptäcka.

Så: Sammanfattningsvis fick vi inte hälften så mycket uträttat som vi hade planerat, på grund av ett förvirrat förhållningssätt till … ja, det mesta faktiskt. Men vi kämpade tappert på i den svinkalla snålblåsten och pilade in lite här och var och fikade eller tog en öl.

Mitte och Brandenburger Tor blev en självklar start. Där fick vi faktiskt lite sol och kunde ta en fika utomhus och titta på triumfbågen och all aktivitet runt det. När vi sedan skulle gå vidare till Förintelsemonumentet frågade vi dörrvakten vid ärevördiga hotell Adlon om vägen och då eskorterade han oss elegant genom hela foajévåningen och ut på andra sidan, där det mäktiga monumentet av grå betongblock ligger. Flott.

Checkpoint Charlie är omgiven av plank med historiska bilder och berättelser om flyktförsök genom åren, lyckade och fatala. Innanför planken ligger en gård med serveringar, där det säkert är väldigt gott att sitta när det är varmt.

Meningen var att vi skulle arbeta oss igenom alla viktiga punkter utmed muren oss dess historia, men eftersom vi stångrakt och med stor envishet stävade mot norr i tron att det var österut fick vi dra ner på ambitionsnivån efter ett tag. Men som vi brukar säga: ”Då har vi något kvar till nästa gång!”

Uppsjö av bra fik och krogar

Vi gjorde i alla fall ett blåfruset besök vid East Side Gallery, den bit av muren som står kvar och är smyckad med målningar, och blev ganska tagna. Det är helt overkligt hur man ens kommer idén att stängsla in folk på olika sidor av en mur. Och nu är i full gång med det igen.

En annan dag strosade vi runt i Prenzlauer Berg, de forna östkvarteren som blev så poppis efter återföreningen att de nu är helt gentrifierade och börjar få bostadspriser i nivå med dem på Söder i Stockholm.

Det fina med området är att det just därför har vuxit fram en uppsjö av bra fik och krogar, och i Berlin är det generellt fortfarande låg prisnivå. Till och med med rådande valutaläge (i maj 2019) är det väldigt mycket billigare att äta och dricka i Berlin än någonstans i Sverige, och för delen i de flesta västeuropeiska länder.

I Prenzlauer Berg ligger komplexet Kulturbrauerei, med serveringar, gallerier och ett riktigt roligt museum över Östberlin. Där var det varmt och gott. Och gratis inträde.

Ett oavvisligt krav inför resan var att vi skulle se Nefertiti, nu dessutom med bonusen att Neues Museum på museiön är nyrenoverat och har fått en ny fast utställning med fantastisk exponering av det gamla Egypten.

Ensamma med Nefertiti

Vår tajming för detta var så perfekt att vi nästan var ensamma i det runda rum där Nefertiti ståtar i ensamt majestät. Fast tillsammans med två hökögda vakter som har till enda uppgift att avvärja alla försök till fotografering av skönheten.

Faktum är att ingen bild ändå skulle göra bysten rättvisa. Och vissa upplevelser i livet bevarar man bäst i sitt eget sinne, ostört av dokumenteringsklåfingrighet. Upplevelsen av Nefertiti är något att plocka fram i sitt synminne när den nutida verklighetens mer osköna inslag behöver en motvikt.

För att återkomma till frågan i inledningen. Vi som inte tycker att höjden av lycka är att gå på de senaste klubbarna eller köra ett tapasrejs långt efter midnatt, tycker även vi att Berlin är en härlig stad?

Ohippt är bäst

Efter vår första lilla scanning svarar vi ett rungande ja! Detta blev verkligen bara en teaser som gjorde oss nyfikna på allt vi inte hann med. Framförallt blev vi otroligt förtjusta i den allmänna stämningen i stan, vänligheten och smidigheten i umgänget med de bofasta berlinarna.

Och kanske var just den mest ohippa

grejen vi gjorde den som gav den behag-

ligaste upplevelsen, nämligen att åka upp

i tevetornet och äta middag. Det är allt

bra skönt att gå förbi alla köer, slå sig

ner vid ett bord i den långsamt snurrande

restaurangen och i lugn och ro kunna se

ut över mångmiljonstaden medan man

äter en utsökt middag på säsongens färska

sparris med en närande hollandaise och

en flaska mineralig riesling.

Och vad fint att vi då äntligen hittade

väderstrecken.