Le Havre – stencool betongstad

... i ökenvärme

”Le Havre är kanske inte den stad man vill tillbringa sin smekmånad i”, skriver reseguiden Lonely Planet och den har så rätt, så rätt.

Men hetta saknas inte när vi kommer dit.

Efter flera veckors vistelse i de mest pittoreska och skansenliknande delarna av Normandie är det med en viss lättnad och stor nyfikenhet vi tar oss över den vackra bron Pont de Normandie för att besöka en ”riktig” stad. En stad med kontorsklädda människor, lunchstress och parkeringsavgifter.

Vad vi vet är att Le Havre utnämndes till världskulturarv 2005 och att de har ett kulturhus mitt i stan som ser ut som ett kärnkraftverk.

Men det första vi hittar till är den välplacerade ställplatsen i en av Le Havres mest centrala hamnar. Här har vi ett fantastiskt utgångsläge för att ta oss till de flesta sevärdheter.

Redan från vårt husbilsfönster drabbas vi med full kraft av det som präglar orten, nämligen den konsekvent genomförda betongarkitekturen som hela innerstan är byggd av.

Och man kan väl säga så här: Det tar ett tag innan man börjar uppfatta den där riktiga skönheten i linjerna, den repetitiva konsekvensen, de väl uttänkta proportionerna och de harmonierande färgvalen i Auguste Perrets skapelse.

”Sa du Auguste Perret?” Bobo hajar till. ”Det är ju honom det står om i romanen jag läser just nu.”

Boken heter ”Den osynliga bron” (Julie Orringer) och handlar om en ungersk arkitektstuderande i Paris under mellankrigsåren. Huvudpersonen blir fascinerad av det nya materialet betong och beundrar sättet som dåtidens modernistiska berömdheter Auguste Perret och Le Corbusier använder det på.

Bombades sönder och samman

Verklighetens Perret fick onekligen en viss nytta av det förödande krig som utspelar sig senare i romanen och i verkligheten. Le Havre, som redan då var en betydande hamnstad i Europa, bombades i slutskedet av andra världskriget sönder och samman av både axelmakterna och de egna allierade, som ville undvika att tyskarna skulle dra nytta av stadens försvarsresurser och väl utvecklade hamnverksamhet.

Medan till exempel Warszawa, som var lika skövlat som Le Havre efter kriget, valde att bygga upp en minutiös kopia av sina gamla delar, gjorde fransmännen precis tvärtom med Le Havre. De kallade in Auguste Perret och lät honom blomma ut i allt som det behändiga moderna byggmaterialet betong kunde åstadkomma.

”Tja, men egentligen är det rätt vackert

när man tittar efter”, säger Bobo när vi

går i de öde pelargångarna och betrak-

tar rad efter rad av likadana balkong-

dörrar i samma färger i exakt likadana

huskroppar.

Harmoni och funkis

”Egentligen?”

”Jo, men det är ju harmoni och funkis

och vi var ju trötta på gamla skeva

korsvirkeshus som luktar rivningsvind.

Det är väl mer… känslan som är knepig

här.”

Den känsla som är vår följeslagare

under våra dagar i Le Havre är kyla och ödslighet. Var är de franska ute-caféerna?

Var är platanerna och de ljusa grusgångarna? Var är alla människor som brukar sitta och dricka kaffe eller pastis och diskutera Livet med yviga gester?

En delförklaring till den öde staden är förstås att vi kommer dit i slutet av juli och fransmännen har börjat gå på semester. Vi mötte dem antagligen på bron över till Honfleur och de svalkande stränderna. En annan att temperaturen stiger och stiger och till slut landar på 38 grader. Vem fanken springer runt bland betonghusen på stan då?

Inga trädkronor som skymmer

Men ändå. De många skuggiga pelargångarna borde vara fyllda av caféer och fruktstånd men ligger ofta tomma. Och varför har man inte planterat någon grönska uppe i betongen?

”Det kanske är världsarvets fel”, spekulerar vi. ”Antagligen kommer det lass med arkitekturintresserade hit från hela världen och då ska inte Perrets intentioner skymmas av några trevliga trädkronor inte.”

Till och med stranden är medvetet stenlagd. Kullersten och betongplattor täcker marken, och varken växtlighet eller ens parasoller bryter den fria sikten ut mot havet.

Men vi ger inte upp. Vi flämtar i värmen, vi kollar in några av stadens mest berömda byggnader och vi njuter av iskylan inne i konstmuseet Musée Malraux, Muma, som har en fantastisk utställning om de impressionister som ofta tog tåget från Paris och skildrade livet i hamnen. Här finns också en fast utställning med verk av stadens egen stolthet Eugene Boudin, en oerhört produktiv och mångsidig målare som världen har sett alldeles för lite av. Spännande!

Jag kopplar in min restaurangradar och hittar snart till de bästa lunchhaken i stan. Det är här vi stiftar bekantskap med de kontorsklädda, som på franskt vis äter lunch i ett par timmar. Det tar ju så pass med tid att få i sig en apéritif, tre rätter och en kopp kaffe.

Jag var främst ute efter en genuin brandade, en lokal specialitet som består av mosad potatis som blandas med kabeljo, vitlök och olivolja. Nåt så ljuvligt.

Men när jag får se bordsgrannens mäktiga portion med grillat ankbröst med rödvinssky och Riktig Äkta Hemgjord Frasig Pommes Frites är saken avgjord. Hemgjord pommes har vi inte fått i Frankrike eller någon annanstans på åratal, så här är det bäst att klippa till!

Tvångsbadar Cheeta

Med jämna mellanrum häller vi en tillbringare med svalt vatten över Cheeta så att vi kan sitta och frossa en stund till. En given avslutning är husets ile flottante, en stor mjuk maräng som flyter i en sjö av hemgjord vaniljsås.

Därefter tultar vi lätt rapande in i den välutrustade saluhallen som ligger intill lunchrestaurangen och köper med oss en bytta brandade från fiskhandlarn. Just då känns det som en jättedålig idé, men väldigt många timmar senare blir den en fin vickning hemma i husbilen.

Trettioåtta grader i skuggan

Det är nästa dag som mätarn slår rekord och landar på 38 grader och där får vi nog. Vi hade tänkt beta av ytterligare några intressanta saker i Le Havre, men de får vänta. Denna annorlunda franska stad gör sig antagligen väldigt mycket bättre en lagom regntung septemberdag då alla konsthallar och evenemang är i full gång och horderna av studiebesökande arkitektstuderande piggar upp på gator och torg.

Dessutom bör ”kärnkraftverket”, kulturhuset Le Volcan skapat av den brasilianske betongsnubben Oscar Niemeyr som gjorde hela Brasilia, vara fyllt av aktivitet.