Dramatik i magiska Honfleur

Hur länge orkar man hänga i markisen?

Man borde förstås vara mer äventyrlig och alltid bana ny mark.

Men när vi kommer till vissa platser i Frankrike kan vi helt enkelt inte bryta oss loss. Vi stannar och stannar, och återvänder och återvänder.

Honfleur är en av dessa magiska platser. Trots att senaste besöket bjöd på stor dramatik …

Vi borde ha förstått det, vi hade till och med bett om det.

”Om det inte kommer en urladdning snart får vi åka härifrån”, pustade Bobo och vandrade iväg till campingplatsens utomhusdusch med Cheeta för att hitta svalka. Åt hunden. Bobo är inte mycket för sval vattenbegjutning.

En stund senare såg vi med viss lättnad tunga moln stäva in från nordväst. Tre veckors stigande värme skulle få ett uppfriskande avbrott. Vad vi inte noterade var att alla andra på campingen hade vevat in sina markiser.

Blixtar och dunder!

”För helvete!”, skrek Bobo plötsligt och slet upp dörren, vräkte sig ut och tog ett fast grepp om markisens stag. Jag efter på stubinen. Fick tag i andra hörnet.

Den första vindstöten svepte in under markisen och fick nylonduken att bågna som en spinnaker och sidostolparna att försöka slita sig. Sekunder senare kom den första åskknallen, som omedelbart följdes av en blixt. Och en blixt till och en till, och sedan en bedövande knall.

Därefter regnet. Hällregnet, störtregnet, himmelens vidöppnade portar, nedfallande katter och hundar, you name it! Ett regn som skapade översvämmade gräsmattor och forsande små åar i grusgången inom loppet av ett par minuter.

I detta regn, blixtar och dunder och framförallt stenhårda kastbyar stod Bobo och jag som stoiska mänskliga barlaster under vår markis och bara höll emot. Som vi stod. Och som vi höll emot.

Efter en evighet grep vi chansen i ett kort vinduppehåll och lyckades snabbt veva in markisen och få den ordentligt på plats i kassetten.

”Femtio mi-hi-nuter”, huttrade jag när vi sjöblöta och iskalla kom in i husbilen igen. ”Vi stod därute i femtio minuter.”

En sexa calvados som hjälpte

”Glögg”, svarade Bobo. ”Jag behöver glögg.”

Hon fick en sexa calvados och en omgång torra kläder.

Kvällen som följde blev fantastiskt uppsluppen, inte bara tack vare äppelbrännvinet utan för att vi var euforiska över att ha klarat krisen. Vi stod pall, vi vek inte ner oss trots att vi nästan frös ihjäl och tyckte det var tämligen otäckt att ha åskan vinande om öronen när vi stod och höll i metallbågarna.

Det är på Camping Le Phare vi befinner oss under detta drama och hit har vi återvänt gång på gång under våra tre veckor i Normandie. Det är dessutom tredje gången på sju år vi är här. Både i Normandie och på Camping Le Phare.

Honfleur är helt enkelt den charmigaste och bekvämaste basen vi vet för vidare utflykter i regionen. Vi har förstås besökt invasionskusten tio mil längre västerut och varit i Bayeux och tittat på den fascinerande tapeten. Då har vi stannat borta i ett par dygn. Men snart har vi känt suget tillbaka till de mer orörda och pittoreska delarna av kusten.

Deauville och Trouville mer eleganta

De berömda tvillingstäderna Deauville och Trouville betar vi av genom dagsturer. Det är orter med en helt annan stämning än det sömniga Honfleur. Deauville och Trouville är större och mer hektiska städer med en lätt parisisk atmosfär. Tempot är högre, folk är mer stadsklädda och kraven på perfekt service och högklassig mat större. Här finns många filialer till välkända parisiska krogar, caféer och butiker.

När kvällen kommer är det skönt att komma tillbaka till det avspända Honfleur där vi gärna går till Den Gröna Papegojan i gamla hamnbassängen och tar en Kir Normande medan vi iakttar kvällens aktiviteter på alla segelbåtar som ligger vid gästbryggorna.

Om vi är för trötta för att ta oss igenom en trerättersmeny vid någon av stans hundratals restauranger går vi sakta hem till husbilen och grillar den där ljuvliga kalvschnitzeln som vi köpte hos slaktarn på rue Cachin och hade lagt i marinad.

Fransmännen är lika galna som vi i att grilla, så det är lätt att få tag i prisvärda och läckra grillplattor med nötkött, lamm och de örtkryddade råa korvarna chipolatas på vilken supermarché som helst. Går man till specialbutiken kostar köttet som här hemma, men är av skyhög välhängd kvalitet och har aldrig skymtat en vakumförpackning.

En enda stor gräsbetesäng

Att laga mat i husbilen på franska råvaror hör till de stora nöjena på resan. Normandie är en enda stor gräsmatta med en skog av fruktträd och en lång kust. Vi pratar alltså om smör, grädde och mustiga kittostar. Om cider, calvados och apéritifen pommeaux, om äppelpaj och äppelfyllda crêpes. Vi pratar om ostron, musslor, ett antal skaldjur vi aldrig tidigare sett och ett rikt utbud av nylandad fisk. Och vi talar om ljust kalvkött och en och annan välhängd mörkröd biff.

Då är det väl ingen konst att laga mat!

Restaurangerna håller, som alltid i Frankrike, en hög lägstanivå och priserna på en turistort som denna är hårt pressade. En trerättersmeny kostar ofta runt 200 kronor och är bättre än allt man får i Sverige för det priset. Men lägger man till en hundralapp eller två kan man få en riktigt kulinarisk upplevelse.

Många åker förstås ut till kusten för att sola och bada. Och visst finns det en strand i Honfleur, på gångavstånd från centrum till och med. Men nja. Den normandska kusten har världens mest dramatiska skillnader mellan ebb och flod, och tidvattenstränder är varken vackra eller användarvänliga.

Mer badvänligt i Villerville

I Honfleur har man dessutom en av Europas största hamnar som utsikt på andra sidan inloppet till Seine, nämligen Le Havre, och det gör inte stranden charmigare.

Då är de vidsträckta stränderna i Villerville en mil västerut något bättre, där slipper man glo på en oljehamn i alla fall.

Fast vi hittar vårt eget sätt att använda stranden i Honfleur som ligger alldeles intill campingen. När solen sjunker och alla andra har gått hem kan vi äntligen släppa loss Cheeta på den del av stranden som bara används för promenader.

Det är rätt skönt för mattarna också att röra på sig efter en slö dag i trettiogradig värme. Ännu skönare när vi kommer tillbaka till centrum via hamnpromenaden och kan slå oss ner på närmsta café med ett glas knastertorr cider. Eller en flaska. Inte konstigt att man återvänder hit stup i ett.