Jag vet en gata i San Sebastian ...

Nu är jag förälskad igen. Den här gången i en gata.

Eller jag är inte knusslig; jag är kär i en hel stadsdel i San Sebastian och det är inte den ni tror.

I universitetsområdet nära San Sebastians enda vettiga ställplats finns gott om gatuparkering och det kostar en svensk femtiolapp att stå där en hel helg.

Att vi öppnar väderappen för att veta vart vi ska åka med husbilen är inget ovanligt. Det knäppa är att vi denna sommar letar efter så låga temperaturer som möjligt, särskilt på nätterna. Hela Frankrike, för att inte säga hela Västeuropa är knallrött, men till sist hittar vi en glipa av lite mänskligare temperaturer ute vid Atlantkusten.

Jag envisas med att vi ska åka till en Camping Car Park-ställplats vid en sjö. En gång från Vänerdeltat, alltid sugen på sötvattensbad, så vi åker till ett litet burget villaområde  utanför Bayonne som heter St Pée-sur Nivelle och ligger vid denna sjö. Ja jag vet, redan där borde jag ha förstått.

På promenadavstånd från husbilen ligger San Sebastians vackra stränder, här La Concha.

”Sjön” visar sig vara en brungrön göl som vi svenskar möjligen hade kallat tjärn, men ännu hellre damm. Där hade de smällt upp ett marint lekland som täckte halva vattenytan. Har aldrig sett så många rutschkanor och vattenleksaker på en och samma gång.

Besvikelse är som bekant en stark känsla som kan sluta i grinighet, men inför denna syn drabbas jag snarare av ett slags ömhet för fransmännen, som visserligen har gott om hav och kuster, men just inga sjöar. Stackarna.

”Ska du gå ner i det där menar du??”

Bobo är djupt skeptisk. Drar förstås växlar på att gölen till och med är döpt efter att ungarna sannolikt kissar den full varje dag i tre sommarmånader.

Men jag fnyser åt trakasserierna och vandrar fram och tillbaka mellan husbilen och det grönbruna vattnet. Lagom till att jag är tillbaka från varje dopp är jag lika varm igen.

Det håller i två dagar, sen är vi lika uttråkade båda två, sötvatten eller ej.

”San Sebastian. Vi är gôrnära! Och det är bara runt tjugo grader om nätterna där.”

Vi fattar ju att vi inte kommer att få plats på den rätt lilla ställplatsen i universitetsområdet eftersom vi är sent ute på dagen, men hallå, vad hittar vi istället? Om inte massor av lediga parkeringsplatser i samma område och de är hur billiga som helst!

Grållan på plats och det svåra språket på p-automaten dechiffrerat.

Vi checkar in där på fredag eftermiddag och upptäcker att vi kan stå där till måndag morgon för 4,10 euro.

Nu gäller det bara att hitta mat. Vi är ju ändå i den berömda tapas- och pintxos-staden San Sebastian. Jag ut på nätet.

”Det ligger ett ställe med höga betyg några hundra meter härifrån.”

Det var så vi hittade till gatan Matia Kalea. I stadsdelen Antiguo. Där krogen Triku Harri Taberna Jatetxea ligger. Vi ångar dit direkt, men missar ändå den generösa spanska lunchtiden och bokar istället ett bord till kvällen.

Lite längre ner på gatan söker sig mina ögon radaraktigt till ordet KROKETERIA.

(Här kan jag flika in att när jag nyligen frågade min syrra vad vi åt när vi var i Las Palmas tillsammans för åtta år sen var det kortfattade svaret: ”Du åt croquetas.”)

Alltså: Lunchen räddad!

En kroketeria, lunchen är räddad! Det visar sig också vara en av matstaden San Sebastians bästa.

Och nu vet ni redan att jag är något av en finsmakare när det gäller friterade bollar av kletig bechamelsås och små bitar av någonting, så tro mig när jag säger att dessa var i världsklass. Lagom kladdiga på insidan, perfekt krispiga på den panerade ytan som verkade ha stekts i brynt smör att döma av den nötaktiga smaken, och fyllda med saker som karljohansvamp respektive patanegraskinka eller små bitar av spindelkrabba.

Nu älskade vi redan den här gatan, som därefter tar oss ner till den västra delen av San Sebastians badstrand, La Concha. Under promenaden iakttar vi intresserat seneftermiddagens samlingar på gatans caféer eller runt ett bord som någon av de boende har ställt ut på trottoaren och spelar kort på. Så … vardagligt.

(Nu har jag en ny inflikning: Jag ÄR ingen snobb! Hur skulle vi som reser runt på det här viset kunna ha mage att gnälla över turister när vi själva är turister överallt utom hemma? Men nyfikenheten i mig får näring när jag ser hur vanligt folk har det om dagarna, inte minst just i städer som drar till sig besökare från hela världen.)

Med strandstolen och termosen i hand beger sig de boende hem när solen dalar på eftermiddagen.

Efter en första promenad ner till stranden vänder vi sakta tillbaka till vår husbilsparkering och ser folk strosa hemåt bärande på en tom kylbox och en strandstol, mätta på dagens sol och utsikt över bukten och dess öar som gör stan så bländande vacker.

Vi hittar solmogen frukt; fikonen är söta som socker och Bobo frossar loss på bigarråer som är stora som plommon och kostar 7,50 euro kilot.

Jag läser på skyltar och häpnar över att det baskiska språket är så genomfört överallt och inte liknar något annat språk jag sett, inte en stavelse begriper jag.

Illgula persikor såg spännande ut, men de var mest sura.

Första skarpa mötet med språket hade vi vid parkeringsautomaten. Det tog en bra stund innan det överhuvudtaget gick att förstå vilken knapp vi skulle trycka på för att byta språk, och alternativet ”spanska” fanns överhuvudtaget inte, utan då hette det ”castellana”.

(Tredje inflikningen: Jag minns när jag var i Andorra med mitt franskbördiga ex och hon tog sig fram språkmässigt genom att tala franska med lätt läspande spansk accent, rena hittepåt. Det hade aldrig gått här.)

Tillbaka vid husbilen efter promenaden till stranden trivs vi med den avspända stämningen på gatan. Vi är vana vid att bli hunsade och bortkörda som alla sorters resandefolk alltid har blivit, men här kollar parkeringsvakterna bara att vi har betalat för oss och inte blockerar gångytan genom att låta husbilens överhäng gå in för långt över trottoaren.

Det finns till och med ett litet buskigt parkområde att rasta hunden i, men här har tyvärr även andra gjort ifrån ifrån sig.

Folk går mellan husbilarna med tallrikar och glas och alla är glada. Det finns till och med ett litet igenbuskat parkområde att rasta Sherpa i, men där tar trevnaden stopp; här har andra är hundar gjort ifrån sig och marken är fylld av spåren efter det. Äckligt.

Mosiga efter seneftermiddagens siesta får vi lite bråttom till Triku Harri och vår bordsbeställning. Egentligen tror vi väl inte att det är någon ko på isen, för det vet vi ju hur spanjorer är; de släpar sig till krogen när vi andra brukar gå hem.

Fel. Trottoaren utanför krogen liknar en avslutningsfest för åtminstone tre avgångsklasser. Det står unga människor överallt och dricker öl och pratar på spansk – och tydligen baskisk – ljudnivå, det vill säga öronbedövande. Vi skriker våra beställningar till servitrisen och njuter av stämningen och den behagliga temperaturen. Konstaterar att ingen har uppe mobilen, utan samtal, skratt, retsamheter och vänskapliga puffar på axlar pågår hela tiden. Och så småningom kommer vår mat.

Grillad bläckfisk med karamelliserad lök är bara en av de ljuvliga rätterna på Triku Harri.

Vi hade beställt: Kolgrillat räkspett varvat med små ibericofläskbitar liggande på en bädd av en mustig tomatröra, grillad bläckfisk med karamelliserad lök, oxkind i en karljohansås att dö för och ja, kanske även en liten krokett när vi ändå var igång.

Vi sitter förstummade och bara njuter av varje tugga. Ofattbart att det går att få ännu bättre mat än en hade trott i en så uppskriven matstad som San Sebastian.

Bobo vågar sig på det lokala lättvinet txakoli som ”ska” drickas till pinxos och som traditionellt hälls upp med en hög stråle som luftar vinet och pressar bort något av småbubblorna. Hon gillar det, men för mig har det för hög syra.

Nästa dag tar vi bussen till Gamla stan och går runt i det verkliga eldoradot av berömda pinxtosställen, men vi hade inte bokat någonstans och då är det svårt. Så vi nöjer oss med att känna in atmosfären och titta på alla hus och butiker.

Platser som samlar besökare från hela världen har något generiskt över sig, men är ändå alltid kul att vimla i. Alla språk som talas, den förväntansfulla blicken hos backpackers som gör sin första resa och äger världen, butikerna som lär oss vilket mode som gäller just nu. Tischor med löjliga tryck som vi inte kan låta bli att småle åt.

En kall öl senare strosar vi sakta hem igen utmed hela stranden och konstaterar än en gång att det är en förtjusande vacker stad. När vi nästan är framme vid vår husbil kroknar vi och slinker in på ett ytterst obetydligt café på vår favoritgata för att vätska oss.

Gamla Stan är imponerande och det är alltid kul att se på andra turister från hela världen.

Döm om vår förvåning när bartendern blandar en sangria från grunden, med is, triple sec, nån annan sprit, rödvin, sockerdricka och massor av frukt. Otroligt god! Ett plus till för Matea Kalea i stadsdelen Antiguo.

Vi har en tandläkartid och en elektriker att passa i Sète och vänder motvilligt hemåt långt tidigare än vi hade velat, men vet att vi kommer tillbaka och då ska vi vara bättre förberedda. Dock är vi otroligt nöjda redan med detta vårt första spontanbesök.

Nu skulle vi bara ta oss hem mellan alla skogsbränder i Sydfrankrike – med det är en annan historia.

FAKTA

Ställplats: Autokarabanak Paseo de Berio

Adress: Berio Pasealekua 2, 20018 San Sebastian

Men hela området runt omkring ger goda möjligheter till parkering för både plåtisar och plastisar, om än inte de allra största.

Ställplatsen är tillgänglig utan bom, så det är mest moralen som avgör om en utnyttjar dess serviceplats efter att ha gatuparkerat.

Bra gata: Matia Kalea i stadsdelen Antiguo

Bra restauranger:

Triku Harri Taberna Jatetxea, Matia Kalea 35, 20008 San Sebastian (Donostia)

Bodega Kroketeria Donostiarra, Matia Kalea