• Margareta

"Vi hade i alla fall tur med – våra deltagare!" Vädret, däremot ...

En arg campingvärdinna i Konstanz, regn, gråväder och en och annan felnavigering är väl inget att tjafsa om.

Sällan har vi haft så kul som under våra två veckor med Nomadlivs första guidade husbilsresa!

En tur som i höst tog oss och fjorton medresenärer från Trellborg i Sverige till Ribeauvillé i franska Alsace.

"Tack älskling för födelsedagspresenten!" Anita och Jan Skoglund busar på Schlumpfmuseet.

På väg till ställplatsen i Trelleborg där vi har stämt träff med sju andra husbilsekipage är Bobo och jag uppspelta och fnittrigt nervösa.

”Men tänk om vi får med oss några riktiga surkartar, vad gör vi då”, säger Bobo. ”Vi ska ändå umgås med de här människorna i två veckor …”

”Mmm…”, säger jag föga hjälpsamt. ”Eller nån riktig besserwisser som ska tala om för oss hur vi ska göra hela tiden. Eller nån vi måste bära hem från krogen varje natt….”

Jodå, det finns mycket att oroa sig för inför det här äventyret, men det ska snart visa sig vara helt ogrundat. För vilka härliga medresenärer vi får!

På färjan över till Tyskland hade vi tid att bekanta oss med varandra.

Vi valde tidigt att boka TT-linjen mellan Trelleborg och Rostock eftersom vi skulle hålla oss österut i Tyskland på vägen ner till Romantische Strasse. Det skulle vi inte ha gjort. Enligt navigatorn och google pågick det tretton vägarbeten med påföljande ”stau” på den väg vi stakat ut, så vi gjorde en sväng västerut istället och tog A7. Alltså hade vi lika gärna kunnat göra en mer västlig överfart till kontinenten redan från början. Jaja, det är sånt en lär sig:-)


Väl på färjan hade vi gott om tid att lära känna varandra lite bättre. Vad hade våra fjorton medföljande resenärer för förväntningar på resan, till exempel?

”Att åka husbil ihop med andra människor, umgås och byta tips med varandra.”

”Att få hjälp med att åka utomlands första gången så att vi vågar mer på egen hand senare.”

”Att få en kick att se något nytt.” Det var några av svaren.

Några par hade haft husbil i många år och mest rest i Norden, andra var rutinerade utlandsresenärer, men såg fram emot det sociala umgänget och nya impulser under gruppresan.

Öivind och Inger Olsen (tv) blev överraskande med husbil ett par månader före Nomadlivs tur till Alsace.

Mesta nybörjarna var Inger och Öivind Olsen från Halden:

– Vi hade egentligen aldrig tänkt bli husbilsåkare, men för två månader sedan fick Öivind in en husbil för en mindre reparation och den var bara så perfekt så jag övertalade honom att lägga ett bud på den, berättade Inger.

– Det gjorde han, ett riktigt skambud för att vara på den säkra sidan. Och säljaren slog till! Där satt vi med en husbil…

Lite övertalning också från vännerna Grethe och Rolf Hansson samt Karin Karlsson och Björn Buvarp, så befann sig Inger och Öivind plötsligt på en långresa till Alsace som för deras del därefter fortsatte till Gardasjön.


Vår första övernattning skedde på en becksvart och disig ställplats vid Heide Park i Soltau, så den är inte mycket att orda om, annat än att färdledarna var de första att åka vilse och spilla en halvtimme extra redan vid utfarten från Rostock. Jaja, det är varken första eller sista gången det sker.

Håkan och Eva Lager hörde till det gäng som gick vidare till Hannemündes kulturcafé och fick en specialspelning.

Nästa dag rullade vi in i Hannoversch Münden, en trevlig korsvirkesstad där floderna Werra och Fulda går ihop och bildar Weser. Vid denna intressanta treflodskorsning baxade vi med viss möda in oss bland en röra av andra husbilar på en ställplats som under eftermiddagen fylldes snabbare än vi hade trott vid den tiden på året.

Vi har alltså inte åkt i karavan, utan alla får en position att programmera in i sin navigator, sedan åker var och en i sin egen takt. Vissa väljer att åka tillsammans och stanna för en gemensam fika, andra gör egna små avstickare – och Öivinds ambition är att komma först och klå svenskarna.

”I dag gick det riktigt bra, för nu hittade jag sexans växel”, konstaterade han andra dagen.

God stämning med andra ord!

Fast i Hannoversch Münden infinner sig ändå en viss reströtthet. Bobo och jag hade kajkat runt nere i Skåne i flera dagar innan vi åkte till Trelleborg, men alla andra hade redan en tuff resdag genom Sverige, och en del från Norge, med sig i bagaget så två långa dagar på autobahn börjar ta ut sin rätt.

Kanske börjar vi också bli en anings trötta på det ihärdiga regnet som följer oss och som tvingar in oss i våra respektive husbilar mer än vi vill.

Men nu har vi i alla fall en varm och go kväll med gemensam middag i Hannemündes gemytliga rådhuskällare och humöret stiger. Halva gänget fortsätter sedan till ett nyöppnat kulturcafé där vi får en exklusiv liten extrakonsert och visning av mer privata utrymmen i det vackra 1300-talshuset. Kul!

Rothenburg ob der Tauber charmar alla, även oss.

Nästa stopp är även det en korsvirkesidyll, nämligen Rothenburg ob der Tauber vid Romantikvägen. Romantikvägen är en rutt som tyska turistmyndigheter skapade efter andra världskriget för att sätta landet på kartan för något mer än dess mörka nutidshistoria. Man knöt ihop ett antal fina små orter mellan Würzburg i norr och Füssen i söder och marknadsförde dem under begreppet Romantische Strasse. Med den äran, får en säga, för rutten har blivit en succé.

Vi betade bara av Rothenburg, som anses vara det gulligaste av alla stoppen, och det räckte långt. Och under över alla under: vi får vackert väder! Kan fika utomhus och strosa runt och insupa atmosfären på kullerstensgatorna.

Nu börjar vår grupp också gruppa ihop sig ordentligt. Det visar sig att Eva Lager fyller år, vilket får några av de andra deltagarna att starta en insamling till en present som överlämnas vid en träff på kvällen då Eva bjuder på irländskt kaffe och hembakta kakor.

Resans maskot Cheeta pep sig till ett veterinärbesök i Rothenburg.

Och färdledarna, som började dagen med ett akut veterinärbesök med Cheeta efter en natt med dålig sömn, faller nästan i gråt av rörelse när de skickas hem till husbilen med en ljuvlig Janzons frestelse som Grethe hade i lager.

Dessförinnan hade majoriteten av männen röstat för att vi skippar Füssen och eventuellt slottsbesök och istället ägnar nästa dag åt att åka direkt till Konstanz vid Bodensjön. Kvinnorna tar nederlaget med fattning, men som Anita Forsberg-Skoglund konstaterar:

”Jaja, men tro nu inte att det blir billigt för er. Nästa gång är det vi som bestämmer!”

På DKV Camping i Konstanz har de slutat svara i telefon för säsongen och är oförberedda på att åtta husbilar ska stå på parkeringen och vänta på campingvärdens ankomst efter lunchen. Campingvärden är en ”lite speciell dam”, som stamgästerna försiktigt uttrycker saken så det utbryter lite stora känslor och gester ett tag men Bobo landar hela situationen elegant och blir närmast bästis med ”Chefen” som hon raskt döper campingvärden till. Smart grepp.

Anita och Jan (tv) hittar soligaste platsen på DKV Camping och får gott om gäster, till exempel Ann och Glenn Magnusson, Björn Buvarp och reiseleiter Margareta.

DKV kanske inte är den prydligaste campingen vi har varit på, men läget är fint precis vid sjön och bussförbindelserna bra, så den funkar. Anita och Jan hittar soligaste platsen och den blir snabbt medelpunkt för kvällarnas umgänge som nu äntligen är möjligt utomhus.

Det var så här vi hade sett våra kvällar framför oss, med lite skönt glidande mellan olika markiser och nån samling med alla närvarande där vi kunde gå igenom praktikaliteter och utbyta berättelser, kanske köra lite guidning inför nästa dags aktiviteter.

Nu får vi ganska få sådana tillfällen och istället förmedlar vi en hel del praktisk information via en gemensam sms-grupp och mun-till-mun-metoden. Vi är väldigt glada över att ha Ann Magnusson med oss, för henne är det ordning på. Sekreterartakter som sitter i och som hjälper oss att hålla reda på folk.

Tur med vädret trots allt! Den vackra vinorten Meersburg vid Bodensjön fick vi uppleva i slösande sol.

Ska vi ändå hävda att vi hade lite tur med vädret, trots att vi frös rumpan av oss för det mesta under de båda veckorna, så var det att bästa soldagen infann sig när vi gjorde båtutflykten till blomsterön Mainau och vinbyn Meersburg. Nu kan tröjan tas av!

Så kan en höst se ut. Mainau mötte oss på sitt bästa humör.

Efter en överdådig dos av allsköns blomster på Mainau, där vi under lunchen också fick bevittna ett rörande frieri vid bordet intill, blir Bobo och jag sittande en lång njutbar stund på en terrass i Meersburg. Här har vi underbar utsikt över Bodensjön i flödande sol och får sällskap av Karin Karlsson och Björn Buvarp som bland annat underhåller oss med berättelsen om när Karin lyckades stampa upp Björns gamla husbil från 1990 i såpass hastighet att hon fick dryga böter hemma i Halden. ”Så nu kör Björn da!”


Nu har vi lärt oss att Birgitta Forsström och Henry Öhlund knappt hinner dra handbromsen förrän de har fått av cyklarna och sticker iväg för att utforska omgivningarna. Det gör att vi färdledare kan luta oss tillbaka och låta dem berätta för de andra vad som finns runt knuten.

I Konstanz får Anita ett anfall av rastlöshet och tar cykeln till Schweiz i full spandex. Hon hade nog att göra i en hel kilometer…

När Bobo och jag ska betala för kalaset på DKV Camping visar det sig att prislistan har varit så svårtolkad att vi räknat totalt fel. Notan blir dubbelt så stor som beräknat, men framförallt har ju inte kontokorten riktigt slagit igenom i Tyskland än så vi får ränna till bankomaten flera dagar i sträck för att få ihop hela beloppet i kontanter.

Inger, Håkan, Eva, Ann, Glenn, Jan, Henry, Öivind, Rolf, Anita, Grethe och Birgitta på väg in till bilmuseet medan Karin och Björn parkerar husbilen.

Nå, här vilar inga sorger för nu tar vi sikte på Alsace, en av våra verkliga favoritdestinationer i Europa. Allra först på programmet står ett besök på Cité d’Automobile i Mulhouse, vanligen kallat Schlumpf-museet.

Jan Skoglund tvekar i det längsta, men avstår till sist från att köra sju varv med en Ferrari på racingbanan i museet.

”Det hade varit värt tusenlappen om banan hade varit större”, säger han. ”Nu hinner en ju inte få upp nån fart för att slingorna är så korta.”

Så Jan och alla vi andra nöjer oss med att njuta av all skönhet som blingar mot oss från den bilsamling bröderna Schlumpf en gång skapade och som senare har fortsatt att kompletteras. Framförallt är museet känt för samlingen av Bugatti som byggdes med hantverksskicklighet från trakten.

Noggrann dokumentation står Glenn Magnusson för, han finns ständigt beredd med sin videokamera och vi andra har vant oss vid detta så till den grad att vi inte ens puffar till frisyren när Glenn kommer sättande.

Det var länge osäkert om några av herrarna tänkte utmana varandra på racingbanan, men det blev lite skratt och glam istället.

Ett stenkast från campingen i Mulhouse får några i gänget stifta sin första bekantskap med Frankrikes karaktäristiska livsmedelsbutiker av monsterformat. Lätt att gå vilse där, men också fint när man hittar rätt till delikatesserna.

Själva köper vi räkor och havskräftor som vi på kvällen tar med oss till Eva och Håkan Lager, dit vi har bjudit in oss. Vår plåtis har inte ens en soffa, så när det inte är väder för att sitta under markisen finns det inte en chans att bjuda in gäster. Utan då får vi knacka på hos andra istället.

Lite pinsamt kanske att havskräftorna visade sig vara råa, men tillsammans hade vi mat så att det räckte ändå:-)

Sista anhalten på vår resa är vinbyn Ribeauvillé sex mil norr om Mulhouse. Eller Ribo, som invånarna själva säger, och så många gånger som vi har varit här tycker vi att även vi får använda det lokala smeknamnet.

Ett glas i vinbyn Ribeauvillé är aldrig fel. Tycker Ann och Glenn Magnusson.

Som många andra orter i Alsace levde Ribeauvillé en gång i tiden på textiltillverkning, men numera domineras hela regionen av sina vinodlingar och framställningen av några av landets mest exklusiva vita viner. Hade det nu varit väder för det – vilket det mycket väl kan vara i oktober – så hade vi tagit med alla som ville på en cykeltur genom de vackra vinodlingarna.


Nu blir det lite mer stugsittande istället, men en riktigt fin eftermiddag har vi precis när vi anländer och den här gången är det Grethe och Rolf Hansson som får besök av hela gruppen efter att ha prickat in den soligaste platsen.

Utan Rolf Hansson hade det kanske inte blivit någon höstresa i år. Så vi är honom alla skyldiga ett stort tack!

Rolf, som hela tiden har varit en motor när det gäller att få till stånd resan överhuvudtaget. När vi trodde att vi var för sent ute med vår marknadsföring för att få ihop rätt antal ekipage tog Rolf saken i egna händer och såg till att få med sig två par till, samtidigt som han ringde uppmuntrande samtal till oss i Nomadliv. Det tackar vi för!

Uppsluppna över att vara framme vid slutmålet och över det vackra vädret röstar vi för att ta en gemensam middag på kvällen, och vår campingvärdinna Isabelle Drescher lyckas boka sista borden på värdshuset Svarta Hästen, som har finfin tarte flambée, regionens eget svar på pizzan. Tarte flambée, eller på tyska flammkuchen, består traditionellt av en tunn frasig bottenplatta täckt med crème fraîche, löktärningar och rökt fläsk, men kan utöver det toppas med olika typer av ost, svamp och lite av varje.

Vi beställer in familjevarianten av olika sorter och äter tills vi storknar. Sköljer ner med vin förstås. Stämningen är på topp och det klirras i glas och berättas historier så att skratten ekar mellan väggarna.

Nästa dag går mer i moll på alla sätt. Vädret är rent ut sagt förjävligt. Iskallt och tungt disigt. Men som Isabelle på campingen säger: ”Det är precis rätt väder för den utflykt ni ska göra i dag.”

En dag i moll hade vi, nämligen ett besök på koncentrationslägret Struthof-Natzwiller, där bland annat många norrmän fick sätta livet till under andra världskriget.

Vi ska åka till Strufhof-Natzwiller, ett koncentrationsläger som hör till de mer okända och som är ruggigt välbevarat. Struthof var ett arbetsläger, här fanns ett stenbrott där man utvann rosa granit till nazisternas skrytbyggen i Berlin. Arbetskraften var slavar som hade tillfångatagits av olika skäl. Bland annat fanns här närmare 600 norska medborgare, sannolikt motståndsmän som hade gripits under ockupationen. När slavarna hade slitit ut sig i stenbrottet och inte var till någon nytta längre fördes de till gaskammaren.

Vi är alla lättade när vi får krypa in i våra husbilar igen och slingra oss tillbaka till Ribo.

Lördagen blir ljusare. Var och en gör sitt i avvaktan på eftermiddagens vinprovning hos vinhuset Louis Sipp. Den planerade rundvandringen på vinfälten får ställas in på grund av skredrisk på bilvägen dit, men vi får en informativ genomgång av källaren med dess fat av Etienne Sipp, vinmakare i fjärde generationen.

Munskänkarna Birgitta Forsström och Henry Öhlund sniffade efter aromer i vinerna från Alsace.

Därefter griper vi oss an själva provningen, som består av tio viner. Etienne är en god pedagog och får oss att känna aromer som vi inte visste att vi kände. Vi jämför viner som kommer från olika jordmåner med bara hundra meter mellan varandra och upptäcker skillnaden.

Jan, som gillar viner med sötma, blir helt tagen av de allra sista provningarna då Alsace mest ”egna” druva gewürztraminer kommer fram. ”Överperfekt!” skriver han i protokollet, och gör senare en beställning som kräver en biltransport ner till campingen av Etienne.

Även söndagen, den sista dagen, har ett fritt program fram till kvällen. För våra gäster blir det packning, persedelvård och planering av hemresan. Bobo och jag tar det lugnt, vi kommer att stanna kvar ett par dagar extra innan vi drar vidare.

Avskedsmiddagen äger rum på värdshuset Vita Hästen i andra änden av Ribo, så då måste vi ta ett vätskestopp på vägen och göra som fransmännen själva, nämligen ta en ”apéro”.

Etienne Sipp guidar med humor i sin vinkällare.

Karin Karlsson ordnar ett fotominne åt sig och Björn Buvarp.

Sedan är vi rustade för en final med ankbröst till förrätt, kalvsauté med brioche till varmrätt och en ljuvlig fromage blanc-timbal med hallonsås till dessert. Kaffe och avec därtill. En värdig fransk uppvisning i landets berömda matlagningskonst.

Och visst pustar Bobo och jag ut när vi har vinkat av allihop nästa morgon, men när jag tittar efter i sms-gruppen ser jag att vi inte släpper taget förrän vi har förvissat oss om att alla är väl hemkomna. Och det tar flera dagar innan vi vänjer oss vid att

vara ensamma igen.

”Det blev inga surkartar, du”, säger jag till Bobo när vi är ute på vägen igen. ”Och ingen som vi behövde släpa hem från krogen.”

”Nej, visst har vi haft otroligt roligt!”, svarar Bobo. ”Ska vi åka och reka nästa tur nu?”




406 visningar