Att vara reiseleiter ändå. Det blir roligare för varje gång, troligtvis i takt med ökad trygghet.
Nu har vi ju lärt oss att de flesta problem går att lösa hur oväntade de än är.
Att planera en resa för en grupp är faktiskt ännu roligare än att planera bara åt sig själv. Bobo och jag har lagt upp otaliga resor under kvällar när vi har suttit under markisen och druckit upp det sista rödvinet.
Några av dem har dessutom blivit verklighet. Just nu är vi ute på vår fjärde guidade husbilstur, denna gång i Normandie. Fast vi började i Picardie, i staden Albert vid Somme. Det är oundvikligt att komma in på krig när turen går till Normandie; i själva verket är det många som vill se regionen just för den berömda landstigningens skull, så då bestämde vi oss för att göra ett nedslag i första världskriget också.
Efter att vi hade planerat resan i teorin och med kartan framför oss, provkörde vi hela sträckan förra sommaren. Vi kollade campingar och ställplatser, sevärdheter och restauranger. Vi slipade på vår plan, noterade kontaktuppgifter och gjorde en prisberäkning.
Därefter kunde vi presentera vår resa och ta in intresseanmälningar. När vi hade fått en bild av hur många vi skulle bli tog bokningsperioden vid. Franska företag är inte världsmästare på att svara på mejl, men trägen vinner, och i några fall fick vi följa upp med telefonsamtal.
Till sist var det mesta på plats, men inte riktigt allt. Illa, illa. Att komma infarande med åtta husbilar, varav flera klart större än de flesta franska, är inget en vågar göra oanmält.
Och ett år är ett år. Det kan ha hänt saker på den tiden, så vi bestämde oss för att göra om resan baklänges innan det var dags att möta våra gäster i Albert.
På köpet fick vi några njutbara dagar på flykt från de 35-40 graders värme vi har svettbadat i hela sommaren i vår sydfranska hemstad Sète.
Och vilken tur att vi gjorde den där sista kollen! Bland annat lyckades vi med övertalning öga-mot-öga tvinga oss in på en restaurang i Cancale där de normalt inte tar gruppbokningar, men där vi absolut ville ha vår avskedsmiddag.
Vi upptäckte också att campingen i Honfleur har stängt på grund av översvämning, så där måste vi tänka om och göra en tjurrusning till stans ställplats istället, innan alla elplatser är upptagna.
En annan skön sak att få avklarad var att få besked från de campingar som inte tar emot förhandsbokningar alls. Dessa har vi nu pratat med och fått löfte om att det räcker att vi i Nomadliv kommer först och bokar in alla deltagare, sedan kan de komma när de vill.
Så ja, det är lite pyssel med att ordna de här resorna, men i måndags kom belöningen!
Vi hade ägnat förmiddagen åt att städa husbilen, kyla fem flaskor cider, fixa med snacks och avgränsa sju platser intill vår egen samt räkna ut var de största kärrorna skulle stå, sen var det bara att vänta. Och vid lunchtid började den ena svenska husbilen efter den andra rulla in på campingen.
Detta är alltid så himla roligt! Lite pirrigt innan vi har träffat alla. Inför vår första resa var vi klart nervösa.
”Tänk om vi får med oss några riktiga gnällspikar? Tänk om vi får släpa någon hem från krogen varenda kväll? Tänk om någon spelar musik i bott hela tiden?”
Nu har vi inga såna bekymmer längre, för hittills har vi bara haft kalastrevliga människor med på resorna. Och som vi njuter av att se hur våra deltagare finner varandra, börjar umgås under markisen och klungar ihop sig på olika sätt vid olika måltider på stan.
Chattgruppen går varm av såväl umgängesförfrågningar som nyttiga tips och glada utrop från stranden.
Vårt största arbete är gjort, nu ska vi bara fortsätta göra resan så friktionsfri som möjligt så att alla kan njuta av själva besöket i en region och i ett land som vi själva tycker så mycket om.
Och vi skördar frukterna av vårt arbete varje dag, för nu har vi för en gångs skull en massa kompisar att resa ihop med!
