När vi drog med oss värmen upp till tusen meters höjd i Cevennerna

”Men varför kommer ni inte upp till oss, här är lagom varmt om dagarna och svalt om nätterna”.

Till sist hörsammade vi våra vänners inbjudan och drog upp i Cevennerna.

Då fick de rekordvarmt däruppe.

Fraïsse-sur-Agout är en av två byar i Cevennerna som är värda en egen resa.

”Åhh, Picon bière, det har jag inte druckit på … femtio år!”

Jag faller nästan i gråt när jag ser den handskrivna drinklistan på Restaurant Touy i Fraïsse-sur-Agout. Får den sötbittra smaken av Picon i gom-minnet och klipper omgående till på öldrinken.

Jag kanske har ändrat smak med åren, mognat skulle en del kalla det, men jag njuter av varje klunk av ölen och låter minnen skölja över mig.

Pitstop i Fraïsse-sur-Agout. Bobo vandrar lite – i teorin.

En gång i tiden var jag en brådmogen tonåring som åkte till Paris med min käresta och smakade på så mycket mer än mat och dryck, jag mötte livet utanför Värmland och Sverige och blev början till en annan människa.

Nu kommer den början tillbaka till mig i en liten håla i Cevennerna ett par timmar hemifrån.

                                  *

I åratal har vi varit på väg till våra Sète-baserade vänner som klokt nog har ett fritidshus i svalare trakter. Med vår husbil tar det cirka två och en halv timmar att åka dit, och nu kom vi äntligen iväg, svårt suktande efter friskare väder och förstås sugna på umgänget med Olivia och Gert och deras lilla pudel Olof.

I Cambon-et-Salvergues lockar både svalka och umgänge med vännerna Gert, Olivia och Olof.

När vi kommer till Olargues inser vi att Olivias utfästelser om att vi kommer att känna igen oss i blandskogen stämmer; det är som om vi hade kommit till Skandinavien.

”Ja, i år lär vi ju inte få någon svamp, men i vanliga fall är skogen full av kantareller och karljohan”, avslöjar Olivia när vi en stund senare har dragit handbromsen på Aire de camping car ”Les Rives” och välkomnas av våra tre vänner.

Normalt sett är skogen runt Cambon-et-Salvergues full av karljohan, men i år fick Bobo och Sherpa nöja sig med den här.

Cambon-et-Salvergues är knappt ens en by, men vilket ställe! Här finns 52 bofasta invånare enligt senaste folkräkningen, men om somrarna mångdubblas siffran. Som i så många andra franska små byar står tidigare generationers hus kvar och utgör sommarställe åt barn och barnbarn.

Byn drar också till sig friluftsälskande besökare som kommer för att vandra i de frodiga skogarna och förstås horder av lycracyklister som med sedvanligt franskt försvagat säkerhetstänk vräker sig både uppför och nedför de branta backarna.

Vi befinner oss nu på tusen meters höjd och luften är oändligt mycket torrare och friskare än den i Sète, som har hållit sig på 70-85 procents luftfuktighet hela denna ovälsignade sommar 2026.

”Men vad varmt vi har det i dag”, utbrister Olivia. ”Detta är den varmaste dagen på hela året och i morgon väntas likadant!”

Bobo och jag suckar tungt. Vi hade hoppats på vila från våra trettiofem grader och uppåt. Men nätterna är trots allt något svalare häruppe, så vi väljer glädjen och är nöjda ändå.

Den lilla ställplatsen "La Rive" i Cambon-et-Salvergues har precis allt!

Framförallt är vi helt bedårade av vår lilla ställplats. Det kan vara en av de mest välvårdade och välordnade vi har sett. Nio platser för husbilar finns det, alla i bra storlek och hälften med skugga. Underlaget är gräs och tomterna skils åt av häckar.

Här, runt ställplatsen, har det mesta av byns aktiviteter samlats. Här ligger kommunhuset med flera offentliga toaletter, här ligger byns festplats med en bagarstuga som också kan användas som grillplats när det råder eldningsförbud utomhus, den obligatoriska boulebanan finns även den i anslutning, liksom en välutrustad lekplats och bollplaner.

Ställplats, wifi, picknickbord, lekplats, boulebana och kommunhus åt ena hållet, krog och vandrarhem åt andra. På 52 boende!

Här finns till och med en rymlig handikapptoa med dusch som är tillgänglig för alla – och allt är kliniskt rent och propert.

Vi kommer fram sent, men lyckas pricka den sista platsen och den ligger intill floden Agout. Olivia har förvarnat oss om att den lilla biten av floden är för smal och grund för människor att bada i, men fungerar för hundar.

Jag hittade en grop i floden där jag fick plats tillsammans med en kräfta.

Ha! Snack! Vattnet rör på sig och är klart som ett väldiskat vinglas, så jag ser till att hitta en grop där vattnet når mig upp till midjan och där sänker jag mig värdigt ner och ligger kvar med vatten upp till hakan tills jag nästan börjar huttra för första gången på två månader.

Sherpa blöter tassarna.

Nästa dag ska Bobo hitta en otroligt vackert färgsatt kräfta i samma grop. Här finns både liv och hopp. Döm därför om vår förvåning när vi senare samma dag upptäcker två likadana kräftor förolyckade på vägen upp till byns storgata. Hur i hela friden hamnade de där?

Vi drar vidare från Cambon-et-Salvergues och belönas med utsikter som denna.

Efter att ha fyllt båda våra femlitersdunkar med vatten från den klara källan i Cambon-et-Salvergues vinkar vi två dagar senare adjö till våra vänner. Sherpa och Olof tar en sista sväng med nosen under svansen på varandra och vi tuffar vidare.

Tanken är att vi ska slå läger vid någon av alla campingar eller ställplatser vid sjön Lac du Laouzas. Det var en ovanligt korkad tanke. Vi är i augusti, folk har semester, det är smällvarmt och vi har inte bokat. Och även om vi hade gjort det så hade vi nog backat; det finns en gräns för hur mycket trängsel vi svenskar klarar av runt en sjö.

Efter lite velande hit och dit hamnar vi i grannbyn till Cambon: Fraïsse-sur-Agout. Även här finns en ställplats, inte lika vackert belägen och med en sunkig servicestation, men med åtråvärd skugga.

Olivia guidar oss i Fraïsse-sur-Agout och bjuder på fika vid floden Agout.

Tre minuters promenad tar oss till byns centrum och det är där jag får syn på skylten med Picon bière, på Restaurant Touy. Bobo sätter sig i en vit plaststol utanför baren medan jag går in och beställer. Här har hon utsikt över bron över floden Agout och kommenterar bilmärken och hästkrafter som en hel karl medan jag slår mig ner och försjunker i mina tankar om Paris, om Frankrike, om vad som har fört oss hit och hur lycklig jag är över de val vi gjort hur vidrigt varm denna sommar än är.

Tillbaka vid ställplatsen ser vi hur alla andra hundägare har släppt loss sina hundar på den stora gräsmattan bakom raden med husbilar, så vi låter Sherpa kasta sig in i leken. Denna stackars hund som mest har legat och flämtat dag ut och dag in i månader, nu får hon äntligen rasa av sig. Två mattehjärtan klappar lyckligt.

Äntligen! Sherpa träffar kamrater och orkar rusa av sig på den skuggiga ställplatsen.

Dag två gör vi byn. Det är fort gjort, men vi imponeras av ordningen och utbudet av service även i den här lilla rurala tätorten med sina 319 bofasta invånare. Olivia har redan guidat mig till ortens slakteri och charkuteri och där köper jag lokal rökt, lufttorkad skinka och en skiva paté, också gjord på ort och ställe.

Jag frågar om de inte har nötkött också, och svaret ger en fingervisning om hur långt från livsmedelsindustrin vi befinner oss:

”Jo madame, men inte förrän om tre veckor.”

Färdighängt eller nyslaktat då framgår inte men småskaligt lär det vara.

Jag lägger kvar inköpen i butikens kyldisk och blir imponerad när jag senare hämtar ut dem och ser att kvinnan vid disken har skrivit Margareta på det vaxade pappret utan att jag bokstaverade det.

En mellanstadieskola, en kommunhus och en vårdcentral finns i Fraïsse-sur-Agout som ståtar med 319 bofasta invånare.

Vi gör ett svep och hittar en mellanstadieskola, ett kommunhus, en vårdcentral, ett hotell med restaurang, en turistbyrå, en speceributik och en prydlig och välsorterad gåvobutik, alltså en butik där man lämnar in saker som blivit över och andra kan överta dem utan betalning.

Enligt säker källa - vännen Olivia - är detta bara en skugga av den blomsterprakt som prunkar i Fraïsse-sur-Agout en normal sommar.

I den butiken hittar vi också ett skåp med fröer och växtskott som folk har delat med sig av. Det är antagligen ett led i samma ambition som borgmästaren i Cambon-et-Salvergues har, nämligen att höja rankingen av kvalitetsbeteckningen ”Ville fleurie”, blommande by, från nivån tre blommor till fyra som anges på skylten vid byns infart. Som främsta vapen i denna kamp delar hon ut blomfröer till alla som vill hjälpa till och odla.

Madame Anne Touy är krögare i tredje generationen och serverar förstklassig mat av gammalt franskt snitt.

Vi har bara ätit varsin frukt till frukost, för nu ska här ätas lunch på Restaurant Touy – och den blir mäktig! Matsedeln ser ut som matsedlar gjorde i Paris för femtio år sedan. Det är kött, korv, grismage, och så är det kött – och pommes frites. Möjligen en omelett.

Jag tar anka simmande i sin egen sky och Bobo tar ett dasslock till entrecôte. Vi har redan känt doften från en kolgrill och mycket riktigt är Bobos kött perfekt grillat med smak av scoutbrasa. Den friterade potatisen frasar i munnen och det är det enda ljud vi åstadkommer på länge.

Efterrättsmenyn är kort och koncis: Glass eller hemgjord brylépudding. Det karamelliserade sockret i puddingens botten är precis så mustigt som det ska vara och kaffet hett och starkt.

Det är mme Anne Touy som har serverat oss och nu står vid bardisken och handskriver kvittot med lätt darrande handstil, något som är rimligt för den som närmar sig de nittio. Systern och dottern hjälps åt i köket, och jag får veta att systrarna ärvde stället av sina farföräldrar.

Resto Touy kommer aldrig att få stjärnor i Guide Michelin, men för vår del kommer denna underbara franska kulturbärare långt uppe i bergen alltid att vara värd en egen resa.

Frossandet i Fraïsse" kallar vi det här konstverket.