När Nomadlivs medresenärer provar viner spottas det inte i hinken
Meningen var att vinprovningen på prestigedomänen l’Hospitalet utanför Narbonne skulle bli resans clou vad gällde viner.
Vänner hade berättat om en omfattande rundvandring i de vackra vinfälten och avsmakning av ett tiotal av monsieur Gerard Bertrands berömda viner.
Så blev det inte för oss – men vi fick något annat istället. Något riktigt mysigt.
Ett ihärdigt regn och leriga vingårdar gjorde att vår guide Alexandre stannade alldeles utanför domänens cave för att berätta om företagets historia och verksamhet innan vi fick en genomgång av vinets väg från stocken till flaskan.
Ganska raskt gick vi vidare till källaren där många av vinerna lagras och där vi fick smaka på ett rosé, ett vitt och ett rött vin. Tre, inte tio. Men alltså, vilka viner!
Särskilt det vita föll jag för så till den milda grad att jag slet glaset ur handen på Kjell som skulle köra sin husbil en stund senare och därför tänkte hälla ut merparten av den skvätt han hade i glaset i spotthinken. Likadant gjorde Mia med maken Peters glas, och sedan stod vi där och njöt av varenda droppe Cigalus 2025.
I samma stund visste jag hur vi skulle fira nämnda Mia som fyllde år samma dag. Alexandre var med på noterna direkt när jag hastigt mumlade min idé till honom, och strax kom han efter ”ett skyndsamt telefonsamtal” tillbaka med en flaska Cigalus till dagens jubilar. Sång och glädje!
Så blev vår sista vinprovning på resan ändå en härlig upplevelse.
När vi i hela gruppen senare sammanfattade våra båda veckor tillsammans var just variationen på vinupplevelserna något som återkom i topplistan.
För att börja från början, så startade vi i Tain l’Hermitage som ligger i det största området i Côte du Rhône. Här regerar druvan syrah, som kanske är mer känd som shiraz, men fransmännen sätter ju gärna sina egna namn på det mesta.
Appellationen (AOP) Crozes Hermitage tillåter bara vin på druvan syrah, möjligen med små inslag av de vita druvorna marsanne och/eller viognier, men det finns ju många olika sorters jordmån och mikroklimat att odla druvan på och vinifieringsprocessen kan se olika ut, så det är alltid spännande att smaka sig fram till det man tycker bäst om.
Att en syrah alltid bör luftas var däremot något vi lärde oss först senare under vår guidade tur, men vi utgår ifrån att vår vägledare på kooperativet Cave de Tain redan hade ordnat den saken åt oss.
Annars var väl engagemanget på kooperativet Cave de Tain sådär, särskilt för vår andra grupp som kom dit sent på eftermiddagen då vår guide i provningen verkade ha kroknat och mest ville hem.
Men ett och annat inköp blev det, för det är sannerligen inga dåliga viner i den regionen.
Nästa vinupplevelse hade vi hos sympatiska Hélène Taillefer på vingården Terre2Sources i Montoulieu i en region som på vinspråk kallas Terrasse du Larzac. Vi talar om slättlandet nedanför Cevennerna, ett landskap som är löjligt vackert och ger viner som är något elegantare än de nästan tuggbara grannvinerna uppe på Pic Saint Loup.
Hélène delade frikostigt med sig av hur det är att driva en liten vingård i södra Frankrike. Hon berättade om bakslag, som när vildsvinen åt upp större delen av vinskörden ett år och hur svårt det är att numera förhålla sig till de allt varmare somrarna. Men också om glädjen när de inser att en årgång kommer att bli riktigt fin och som extra bonus dessutom är riklig.
Det gick inte att ta miste på att familjen kommer att fortsätta driva gården; här har nyligen gjorts investeringar i vintillverkningen och det finns även planer på att låta en del av markerna ge plats åt andra grödor så att alla ägg inte läggs i samma korg.
Ja, sen gick det som det gärna går när vi smakar av bra viner; det bars sexpack med rött och vitt i en strid ström och packades in i det krympande utrymmet i våra husbilar.
Därefter gjorde vi ett längre uppehåll i vinprovandet – dock inte i vindrickandet, sånt går alltid att ordna ändå, särskilt med de nu ganska påfyllda garagen – tills vi kom till Murviel-lès-Béziers och träffade makarna Maria och Kjell Hansby som driver sajten La Maison Hansby där svenskar kan beställa viner från sydvästra Frankrike för leverans till Sverige.
Det var här vi fick lära oss att syrah ska luftas och det var här vi fick lära oss om hur reglerna kring olika appellationer kan se ut – och att många vinodlare numera avstår från beteckningen för att kunna frifräsa och utveckla nya spännande viner. Så ett tips vi bär med oss därifrån är att vi inte ska stirra oss blinda på att det står AOP på etiketten, det kan vara väl så bra viner ändå.
Makarna Hansby har under sina många år som vinhandlare lärt känna sina leverantörer och kunde på ett levande sätt berätta om vinmakare med generationers tradition i ryggen, och det gjorde inte att vinerna smakade sämre.
Jag ser hur jag på mitt presentationsblad har klottrat ”torsk med brynt smör”, ”pratvin”, ”ljust kött, tonfisk” vid de olika vinerna, så hur vinerna passar till olika sorters mat var också ett livligt samtalsämne i det Hansbyska vardagsrummet denna dag.
På kvällen hade vi dubbeltur med vädret på vår ställplats i byn, för det var ljumt och skönt att sitta ute en bra stund, men regnet avrundade umgänget i lagom tid för att vi inte skulle bli sittande och sörpla på våra viner halva natten.
Nu gällde det nämligen att vara i form för nästa dags övning: att besöka vermouthdestilleriet Noilly Prat och lära oss blanda den perfekta Dry Martinin!
Dessvärre var vår enda bokningsmöjlighet på förmiddagen, men vi började känna oss luttrade vid det här laget så stämningen i bussen på väg till Marseillan var hög. Väl framme var det kunniga och charmiga Lisa Callender som skötte rundvandringen på välklingande danskinspirerad skandinaviska.
I Sverige har vi länge känt till Noilly Prat Original Dry som finns i Systembolagets ordinarie sortiment. Här på själva tillverkningsorten finns även en Extra Dry som bara exporteras till USA och är en favorit i Vodka Martini. Till USA skickas också NP:s röda vermouth som är helt suverän till en Negroni och säkert också används till en Manhattan.
En extra liten delikatess är husets Ambré, det vill säga bärnstensfärgade. Den säljs bara på ort och ställe, och vore det nu så att jag gillade Apérol Spritz så tror jag att jag skulle göra den på just den gula vermouthen från NP och ett riktigt torrt bubbel.
Nu är jag klart mer för en redig drajja, och vi var alla förväntansfulla som barn (nåja, men om vi tänker bort spriten) inför drinkskolan i NP:s vackra bar.
Lisa visade och förklarade pedagogiskt hur vi kunde jobba med skakad eller rörd drajja, hon demonstrerade olika typer av shakers och visade tydligt hur de ska hanteras.
Just det där sista missade då jag, som glömde att hålla för den sista lilla pluppen längst upp på den shaker som kallas ”japanen”, vilket gjorde att jag skvätte iskall Dry Martini över både mig och min barkompis Kjell, som dock tog det med fattning.
(Notering till mig själv: Kör en rörd martini nästa gång.)
Nu vill ni veta vilket vi tyckte var bäst: En skakad gin martini eller vodka martini, eller en rörd gin martini eller vodka martini?
Men vad begär ni? Vi var där före lunch och hade redan testat några centiliter av alla färger på vermouth, så ingen klarade att hälla i sig alla fyra varianter för att jämföra.
Men personligen står jag fast vid att en skakad gin ihop med NP original är kalasgod vare sig den intas rinnande från hjässan eller på ett mer traditionellt sätt direkt via gommen.
Efter denna lärorika lektion var vi redo för dagens lunch på andra sidan av Marseillans hamnbassäng och, utöver att vi faktiskt fick oss i lite fast föda, fick måltidsdrycken bli en väl kyld picpoul, ett vin som enbart odlas på en sträcka av några mil mellan Marseillan och Sète.
Och en dryck som givetvis passar perfekt till alla ostron och musslor som odlas i saltvattenssjön Etang de Thau som ligger mellan orterna ifråga. Mer närproducerat än så blir det knappast.
Fotnot:
Nomadlivs guidade tur i Sydfrankrike genomfördes 22 september - 6 oktober 2026
En ny resa med snarlik rutt och innehåll kommer att göras vid liknande tidpunkt 2027
Kommentarer