Nu vet vi att det går utmärkt att åka husbil i Marocko, men frågan är om det går att campa i eller nära Marrakech?
Och efter det, i Essaouira, hur nära den sköna medinan kommer man intill där?
Vår sista etapp på Marockoresan ger oss svaren. Och en läskig upplevelse …
Jemaa el-Fnaa är ju själva grejen med Marrakech. Det är torget i den gamla medinan, som i sin tur är grejen med Marrakech; utanför murarna är stan inte så märkvärdig.
Så jag åker in till Jemaa el-Fnaa medan Bobo stannar hemma på campingen med Cheeta. Henne vill vi inte gärna utsätta för de trånga gränderna och högljudda försäljarna i medinan.
Taxin släpper av mig nära gycklarnas torg och jag stångar mig fram genom en massiv stank av hästpiss innan jag kan ta ett första djupt andetag och ge mig i kast med dagens upplevelser.
Ormar – så typiskt!
Det första jag ser är förstås ormtjusarna, jag visste det! Jag spårar minsta snok på kilometers håll bara för att jag har en sån vidrig ormskräck. Och nu sitter den ena ormtjusaren efter den andra på sin orientaliska matta och gullar med sina reptiler i olika färger och längder.
Men jag är trots allt journalist, för dagen dessutom utan fotograf, så jag ställer mig på behörigt avstånd och zoomar med kameran till bristningsgränsen.
Jag är djupt koncentrerad på att hålla kameran stilla eftersom maxzoomen gör den instabil, så jag förnimmer bara lite disträ en skugga som sluter upp på min vänstra sida. Efter ett par hyfsade rutor avslutar jag lättad fotograferingen och tittar åt vänster – och där står en ung man två meter ifrån mig med famnen full av ringlande ormar!
Jag tar en springnota …
Han gör en generös åtbörd åt mitt håll som för att visa att jag nu kan få riktigt fina närbilder.
Herregud! Alltså, jag svär på att jag hade tänkt gå lite närmare den ormtjusare jag plåtade och på håll försöka pricka hans penningskål, men nu skriker jag istället bara rakt ut och springer allt jag orkar åt andra hållet.
Efter att ha haft mitt Jemaa el-Fnaa-moment och dessutom tagit en springnota för fotograferingen är jag beredd att stånga mig tillbaka genom hästpisset och åka hem direkt, men jag går och tar en kopp kaffe och lugnar ner mig i istället.
Skoputsaren cashar in
Tyngd av samvetet över springnotan går jag därefter självmant och sätter mig hos en skoputsare och betalar till hans ohöljda förvåning begärt pris. Vi skojar lite med varann, han på arabiska och jag på dålig franska och sen är jag på gott humör igen.
Marocko och dess fantastiska marknadsplatser får mig alltid att önska mig bort från det svala skandinaviska och in i ett hus med maximalistisk inredning med varmsprakande mattor, kuddar överallt och krukor med glänsande glasyr, små kulörta teglas med guldmönstrad bård och taginegrytor i fem storlekar.
Åker tillbaka till campingen med en påse solmogna clementiner. Livet är hårt ibland.
Lyxcamping med poolbar
Men livet på campingplatsen är ljuvt. Det visar sig vara rena lyxresorten med restaurang, resebyrå, varma duschar alla tider på dygnet och pool med bar. Som serverar alkohol, kan tilläggas.
Och här finns massor av roliga ekipage från alla möjliga håll i Europa och till och med Australien. Väldigt många med sedvanlig bild av en tuareg motivlackad på bilen och antislirmattor upphängda någonstans på karossen. Det gäller att vara rustad för öknen – och att hålla det synligt …
Essaouira och Sidi Kaoki väntar
Vår sista anhalt den här gången blir Essaouira och dess ”förort” Sidi Kaoki. Vi tar oss dit på motorväg omgiven av vackra vyer och är förväntansfulla när vi tuffar in i Sidi Kaoki där vi bland annat ska möta vännen och Bobos före detta lärarkollega Sofia Hultin som bor i byn och arrangerar resor med hästridning, kamelutflykter och yoga.
Nu råkar hon vara ute på en femdagarsritt utmed atlantkusten just när vi kommer och vi har flera gånger försökt fånga upp henne utmed vägen, men till sist landar vi i Sidi Kaoki och väntar in henne och gänget med kvinnor.
Mäktig galopp på stranden
Det är en mäktig syn när de galopperar in på stranden med hästar som är lyckliga över att äntligen få sträcka ut efter flera avsnitt med utmanande stenrävel och branta backar. Hästar och deltagare avslutar äventyret vid hästarnas stall nära Sofias bostad och vi blir inbjudna att äta ihop med gänget innan gruppen upplöses.
Entusiasmen lyser i ögonen på ryttarna och de är ivriga att berätta om händelser utefter vägen, om hästarnas skicklighet, om hårda sängar, regn och sol och spontan dans.
När Sofia några dagar senare undrar om Bobo och jag vill följa med ut och ”åka häst” är jag nära att tacka ja, sedan inser jag att min plågade höft nog inte skulle gilla det. Det får vänta till nästa gång.
Cheeta vädrar lammkorv
Jag anstränger höften med en heldag i souken i Essaouira istället. Här trivs vi faktiskt bättre än i den större motsvarigheten i Marrakech. Dels slipper vi ormar och dels hittar vi lättare kvalitetsprodukter. Visst, det är gyttrigt, livfullt, doftrikt och högljutt här också, men ändå på ett charmigare sätt.
Jag trillar dit på ett onödigt stort antal sjalar eftersom Sofia nyss hade lärt mig hur jag ska knyta dem runt huvudet för att slippa få håret i ögonen i den ständiga Essaouira-blåsten. Bobo går runt och fotograferar gamla gistna dörrar, oklart varför. Cheeta vill ha kolgrillad lammkorv – hela tiden.
Detta är så utmattande för oss alla tre att det är med lättnad vi återvänder till den lilla avkopplande byn Sidi Kaoki och vårt läger på campingen. Här ligger vi i några dagar till, umgås med Sofia, lär känna de lösgående hundarna på campingen, tar promenader på stranden och förbereder oss för hemfärden.
Marockoäventyret är slut för den här gången.