Vår löptik uppvaktades av marockanska vildhundar – läs hur det gick sen
- Margareta Jonilson
- för 5 timmar sedan
- 3 min läsning
Hur gör vi med hunden om vi vill åka med till Marocko?
Det är en av de vanligaste frågorna vi får från hugade medresenärer.
”Inga problem”, säger vi glatt!
Fast den här gången var det nära att vi bet oss i tungan. Inför 2026 års guidade husbilstur såg det ett tag ut som om vi skulle få med oss tio hundar fördelade på fem av de nio anmälda bilarna.
Nu blev det till sist fem sötnosar som följde med, två stora och tre som bara tror att de är stora.
Det finns mycket att säga om Marocko och hundar. Till exempel att de inhemska hundarna har ett slags mellanställning. De är inte familjemedlemmar som brer ut sig hemma i soffan på det sättet som vi har dem i Europa, utan de stryker omkring på gator, gårdar och stränder utan specifik ägare.
Samtidigt behandlas de oftast med omtanke av marockanerna själva. De flesta gatuhundar ser rätt välnärda ut och det är inte ovanligt att se marockaner slänga till dem rester från matbordet.
På senare år har det talats mycket om att antalet vildhundar måste reduceras för att göra Marocko prydligare inför värdskapet av fotbolls-VM 2030, en process som påbörjades redan före Africa Cup vintern 2025-2026.
Och ja, det är märkbart glesare mellan strykarhundarna nu. Hur reduktionen har gått till finns det många uppgifter om, men i brist på säkra källor avstår vi från att ta upp dessa. Det är inte säkert att det vore så kul läsning heller.
Men hur är det med våra medhavda darlingar då, klarar de sig undan gatuhundarna och får de till exempel följa med på café?
När det gäller närmanden från strykarhundarna går det förvånansvärt bra. Det finns förstås en nyfikenhet – från båda håll dessutom – men med ett barskt ”No!” eller ”Lá!” (nej på arabiska) och en avvärjande åtbörd viker den uppvaktande hunden i allmänhet åt sidan.
Undantaget var den gången för några år sedan när vi kom till Oualidia med vår förra tik Cheeta i höglöp. Jag gick med henne från campingen in till byns centrum, och först fick vi en hanhund efter oss. Sedan nästa, och nästa …
Det var ett imponerande följe som till sist skred fram på byns huvudgata, men Cheeta klarade sig med dygden i behåll. (Vilket sannerligen inte var hennes förtjänst.)
Vi har hittills inte blivit nekade att ta med vår hund in på någon campingrestaurang, men på lite elegantare ställen i städerna får vovven stanna utanför. Finns det en uteservering brukar det vara okej att sitta där.
Under årets guidade husbilstur hade vi som sagt fem hundar att hantera och det hjälptes vi hundägare åt med. Vi turades om att vara hundvakter när det var nödvändigt och alla verkade tycka att det fungerade smidigt, inte minst hundarna själva som bildade sin egen flock och softade på campingen när deras människor var på finrestaurang eller härjade runt på nån hundtråkig utflykt.
En annan frekvent fråga är hur man som hundägare förbereder sig för resan till ett land utanför EU. Det kräver en lite längre redovisning, som vi erbjuder våra intressenter i ett Frågor- och svarformulär, men kortfattat kan vi säga att rabiesvaccin måste vara på plats i god tid och stämplat i hundens pass och utöver det krävs ett aktuellt antikroppstest – titertest – för tillbakaresan in i Europa. Så det tar ett tag att förbereda hunden, och det gräver ett litet hål i ögonstenens veckopeng.
Kommentarer